Och så var det de svenska grisarna...

Ett av mina första inlägg handlande om Danska grisar och giriga direktörer. Anledningen var avslöjandena om hur dåligt grisarna hade det i vårt grannland – och väl fortfarande har det, tyvärr. Naiv som jag kan vara ibland tänkte jag mig att våra svenska grisar alla skuttade runt ungefär som Emils Griseknoen, lyckligt grymtande. Jag menar, vi är ju ändå bäst i världen på det mesta... Men icke! Efter vad Dagen skriver om svenska grisuppfödare börjar det nog bli läge för bojkott även av dessa. Inte för att jag tror att alla är så arroganta mot sina djur som de i rapporten tycks vara, men för säkerhets skull. Fast det vore en tandlös protest eftersom jag ändå nästan aldrig köper griskött. Har aldrig tyckt särskilt mycket om det.

Men för alla som tycker om att ha en rejäl skinka på julbordet: Kanske är det läge för att leta lite extra efter skinka från garanterat glada grisar? Julen lär bli så mycket godare även smakmässigt...

En mans tårar

Jag har alltid varit en känslig människa. Det var förmodligen därför jag blev mobbad i grundskolan, snarare än för att jag var fräknig, rödhårig och hade utstående öron. Är man känslig så utgör man ett tacksamt offer. Hur kul är det att reta den som verkligen inte bryr sig?

Känslighet kan dock kapslas in. När jag närmade mig de tjugo var jag nog ungefär lika hård och arrogant som de flesta unga män. Grät gjorde jag naturligtvis aldrig. Vet inte när jag hade gjort det senast.

Vändpunkten kom när jag var tjugo eller tjugoett, minns inte riktigt nu. Det var i alla fall strax innan jag skulle flytta till mitt första jobb i Västerås. Vår gamla katt var sjuk, han som varit min alldeles särskilda vän under uppväxten. Vi hade försökt med specialdiet i nästan ett år, men insikten kröp allt närmare. Det började bli dags för veterinären...

I det här läget fattade jag i mitt ungdomliga oförstånd ett beslut som jag skulle komma att ångra i mer än tio år. Ja, jag kan till och med nu, snart trettio år senare, känna smärtan i magen då jag tänker på det: Jag bestämde mig för att själv avliva Nalle, när jag var ensam hemma med honom! Pappa hade ett gammalt salongsgevär i källaren, och ammunition hade jag sparat sen jag var med i pistolklubben. Ett skott i nacken, sen skulle det vara över. Han skulle inte behöva åka till veterinären och framleva sin sista tid i oro. Istället skulle han få sin favoriträtt ute på gräsmattan, och utan att han fattade någonting skulle det vara slut. Så var det tänkt.

Jag ska bespara er detaljerna. Nämner bara att det gick åt tre kulor istället för en, som jag hade trott. En extra hade jag i alla fall i fickan, den tredje fick jag springa ner i källaren efter. Tre liv för varje kula... Till slut blev det stilla.

Jag skrev att jag ångrade mitt beslut i tio år. Så lång tid tog det innan jag kunde släppa fram minnet utan att sjunka ner i ångest. Och ändå, mitt i alltihop kunde jag se att jag vunnit tillbaka något värdefullt på kuppen. Jag hade fått tillbaka förmågan att gråta!

Jag vet inte var jag hade varit idag om jag inte kunnat gråta. Så mycket smärta som livet kommit med! Sjukdom, skador, vänners död. Förlorad kärlek... Finns det någon bättre säkerhetsventil när själen vrider sig av smärta? Jag känner inte till någon. Och detta förvägrar vi fortfarande i hög grad våra pojkar, i denna märkliga kultur som jag aldrig riktigt förstått mig på...

Det borde vara dags för ett uppror – men ett uppror som inte handlar om att radera ut könsskillnader utan bara om att låta oss vara hela människor. Vi reagerar med rätta mot kvinnlig könsstympning. Jag tänker att vi borde reagera lika starkt mot manlig känslostympning!

Kontraster...

Jag har ett stort tomrum i mitt liv. Det yttrar sig på olika sätt, i vardagsrummet är det t.ex. mycket konkret och uppenbart för var och en som tittar in. Den stora, inbjudande hörnsoffan är borta! Bästa vännen fick ta den, hon behövde den bättre än jag. För tillfället står där nu bara två plaststolar från uteplatsen. Det är lite väl spartanskt, till och med för mig.

Nu sitter jag obekvämt i köket och bläddrar på IKEA:s hemsida. Funderar på soffan Karlstad. Den är stilren och snygg, mer i min smak än hörnsoffan, faktiskt.

På bordet bredvid datorn ligger tidningen från Ljus i Öster...



När jag var på IKEA senast konstaterade jag att soffan Karlstad visserligen är snygg, men den är inte helt bekväm för mig som är så lång. Blir lite irriterad på möbeltrenden som för närvarande tydligen stipulerar att soffryggar ska vara låga. Det passar ju bara pygméer!

Men – och nu kommer vi till mitt bryderi – om jag betalar det dubbla, åtta tusen istället för fyra tusen, då kan jag få soffan i skinn. Och då är ryggkuddarna mycket bekvämare. Inte högre, men fastare. Kan det inte vara värt det priset att få sitta lite bättre?

På bordet ligger fortfarande tidningen från Ljus i Öster...



Tror jag börjar må lite illa...

Vinylkristendom!

Se de två senaste inläggen...

Det är gammaldags, knappast särskilt tilltalande. Symboliken svårbegriplig och närmast bisarr. Men just här finns närvaron som det moderna, lättillgängliga ofta tappar bort. Den kristna trons absoluta kärna:

Det urgamla kors
Musik: George Bennard
Sv.text: Anders Aleby

På en avlägsen höjd,
stod ett grovt dystert kors,
symbolen för smärta och skam.
O, jag älskar det kors,
där vår Herre för oss,
blev till döden en smärtornas man.

Refräng
Jag vill älska det urgamla kors,
i dess kraft skall jag segra tillslut.
Jag omfamnar det heliga kors,
tills mot kronan jag byter det ut.

Detta urgamla kors,
som ej världen förstått,
förunderligt drar mig till sig.
Ty Guds heliga Lamm,
som till Golgata gått,
det i kärlek har burit för mig.

I det urgamla kors,
av Guds blod färgat rött,
en underbar skönhet jag ser.
Ty det är på det korset,
han lidit och dött,
han som frälsningens nåd åt mig ger.

För det urgamla kors
vill jag trogen och glad,
fördra både hån och förakt,
tills han kallar mig hem
till den himmelska stad
för att dela hans ära och makt.

Vinylkyrka vs. mp3-andlighet…

Som jag berättade i förra inlägget har jag ägnat en del tid denna höst åt min växande samling mp3-musik. Ett ganska trivialt faktum kanske, i all fall för den som är några år yngre än jag. Sånt är ju en del av livet, liksom… Nå, jag hade hur som helst rippat mina CD-skivor (tjoffat in dem i datorn alltså), och jag stod nu inför att börja ladda ner mp3-filer direkt från iTunes. Det är ett bekvämt sätt att köpa musik, och det är ofta betydligt billigare än att hantera CD-skivor.

Det var i den här vevan jag upptäckte skillnaden. Jag hade läst om den tidigare, men det hade varit svårt att få klara besked. Expertutlåtandena pekade åt olika håll. En del sa att man absolut inte kan höra någon skillnad mellan CD och mp3, andra hävdade envist motsatsen. Det hela luktade snobberi, som vissa menar att vinylkramarna ägnar sig åt. De människor som fortfarande, snart trettio år efter CD-skivans introduktion, påstår att ingenting slår den gamla tekniken när det gäller ljudkvalitet.

Men där stod jag i audiobutiken en dag, instängd i lyssningsrummet framför en anläggning som jag aldrig skulle ha råd med, och jag hörde skillnaden! I en billig stereo, en mp3-spelare eller … tja, vad som helst som inte kostar skjortan, hade jag aldrig upptäckt den. Men här hände det något. När jag växlade från mp3-filen jag haft med mig, till CD-versionen av samma låt, var det som om den förut så platta ljudbilden blev tredimensionell. Plötsligt kunde jag peka ut precis var i rummet trummisens high hat fanns. Och basen som varit smetigt odistinkt fick en engagerande ”punch”. Musiken blev helt enkelt mer levande! När jag efter en stunds intensivt lyssnande lämnade butiken var jag rätt säker på att det inte skulle bli några fler nerladdningar via nätet för min del – oavsett om jag någonsin skulle ha råd med de rätta grejorna eller inte…

Vinylkyrka vs. mp3-andlighet… Det är väl dags att förklara vad jag menar med den rubriken. Men först måste vi se vad som egentligen händer på vägen från vinyl till mp3. Varför blir det skillnad?

När man digitaliserar musik hackar man upp den i små bitar. Varje bit får ett siffervärde, och dessa siffror lagras sedan på en CD-skiva eller i en datorfil. Att spela upp digital musik innebär att sätta ihop de här bitarna igen och återskapa det analoga, det som örat kan uppfatta. Om den här processen görs rätt, med bra utrustning, blir skillnaden minimal. Man måste nog tro att den alls finns där om man ska uppfatta den.

Från CD till mp3 händer något betydligt värre. Med hjälp av avancerad matematik och forskning om hur hörseln fungerar tar man bort en del av informationen i ljudfilen. Upp till 90% kan försvinna! Hur resultatet sen uppfattas beror nog alldeles på vem som lyssnar, och hur utrustningen och hela situationen ser ut. Vilka krav har jag? Lyssnar jag aktivt? Vet jag hur det egentligen borde låta…?

Hur mycket går det att ta bort ur en musikfil innan det låter illa? Hur mycket av substans och innehåll kan man ta bort ur den kristna tron innan folk börjar hålla för öronen?

Utan att gå in på detaljer vill jag påstå att det under lång tid skett en ganska dramatisk ”komprimering” av kyrkans budskap och liv. Det som en gång lite omständligt spelades på vinyl, om än med mycket knaster och störningar, har i många avseenden blivit yta utan närvaro, utan ”punch i basen”. Visst har det samtidigt blivit så mycket enklare idag. Precis som med mp3-musiken så kan vi välja och vraka på ett helt annat sätt. Vi kan göra våra egna ”spellistor” och bränna egna skivor. Plocka russinen ur den andliga kakan. Och om vi inte lyssnar alltför noga så låter det rätt okej. Men vad hände med innehållet, med själva livet? Klarade sig Gud igenom de matematiska formlerna, eller tappade vi bort honom i processen?

Den som bara kommit i kontakt med mp3-andlighet har naturligtvis svårt att förstå att det skulle kunna vara någon skillnad. Jag kan inte heller definiera exakt vad det är som gör skillnaden. Jag vet bara att när jag stod där i audiobutiken och plötsligt kände närvaron i musiken, då var inte längre mp3 något alternativ. Då visste jag hur det skulle låta! På samma sätt går det knappast att backa när man upplevt den sanna närvaron i tron. Då får det bli gammal teknik, även om den tar mer plats och är mer omständlig att hantera. Och även om den kostar mig mer…

Från vinyl till mp3

När jag gick på högstadiet var en av de stora rastaktiviteterna att ta en sväng till Jannes skivbar och bläddra bland vinylen. Ja, man sa förstås inte vinyl på den tiden, för det fanns inget annat. Det var först när CD-tekniken tog över som de gamla skivorna började kallas vinyl - och gärna då med något nostalgiskt i blicken.

Det finns en del audiofiler som menar att vinylskivans ljudkvalitet fortfarande är överlägsen. Kanske har de rätt, det ges i alla fall fortfarande ut nytt material på vinyl, så en marknad finns det uppenbarligen. Själv tog jag emot den nya tekniken med öppna armar när den slog igenom, eftersom jag aldrig kunnat förlika mig med allt knaster och annat oljud som förföljde vinylskivan. Oj, så många specialborstar och antistatgrejor jag provat i kampen mot dammet som envist letade sig ner i ljudspåren! Men jag blev aldrig nöjd.

När musiken blev digital öppnades helt nya möjligheter, det har väl knappast undgått någon. Mp3 och andra komprimeringsformat har gjort det möjligt att tränga ihop musiken på löjligt liten plats, och det är lätt som en plätt att göra exakta kopior i det oändliga. Skulle man kopiera en vinylskiva fick det bli till brusigt kassettband, eller rullband om man var riktigt avancerad. Det behövdes ingen Ipred-lag på den tiden…

Jag har hållit på en hel del med mp3-musik den här hösten. Till mitt eget fördärv, kan jag tillägga, men det är en annan historia… Det blev plötsligt så lätt både att skaffa ny musik och att ordna skivsamlingen i datorn. Och snyggt blev det också, med iTunes Coverflow på min stora datorskärm. Jag upptäckte att det musikintresse som aldrig riktigt tog fart i tonåren därför att det kvävdes av vinylskivornas knaster och knäppningar, nu på gamla dar fick ordentligt med luft under vingarna. Detta var kul!

Men ändå, mitt i allt ordnande och fixande i iTunes så kunde jag känna en slags tomhet. Visst var det fint och välordnat, och visst hade det blivit enkelt att sätta på den musik jag ville höra för stunden. Men jag saknade något. Känslan att plocka fram en skiva ur fodralet, lägga den i spelaren, dra på volymen med en gammaldags hederlig ratt. Musiklyssnandet som ritual... Det skulle kunna vara en generationssak, men min dotter har i alla fall bekräftat attraktionen i att ha musik man verkligen gillar på CD och inte bara som mp3-filer i iPoden. Kanske ligger det något djupare mänskligt i detta - en längtan efter substans? Att i längden inte vara nöjd med ogripbara saker, hur spännande de än kan verka i början?

Jag vet inte. Hur som helst var detta bara en liten inledning. I nästa inlägg ska jag komma fram till vad jag egentligen vill ha sagt med allt detta. Det finns nämligen en poäng här, något som går att överföra till en helt annan arena i livet…

Snart får vi väl börja be för våra liv!

Jag hörde på nyheterna idag att det börjat dyka upp totalresistenta bakterier i den svenska sjukvården. Multiresistenta bakterier har det talats om rätt länge, och det har varit illa nog. När vanlig antibiotika inte fungerat längre har man fått ta till speciella preparat, och behandlingen har kunnat bli långdragen och svår. Nu kommer alltså de bakterier som ingenting biter på. Vad gör vi då?

När penicillinet först dök upp var det förstås något jättestort. Äntligen kunde vi få bukt med tidigare obotliga tillstånd. Hur många människor dog inte innan dess av en vanlig lunginflammation? Som troende var det säkert inte svårt att se framsteget som en välsignelse, en hjälp till mänskligheten från en kärleksfull Gud. Men jag skulle tro att antibiotikan också varit en väg bort från tron på Gud. För vad ska vi med Gud till när vi fixar livet ändå?



Människan är svag! Det har jag konstaterat förut. Kanske behöver vi totalresistenta bakterier för att på nytt få upp ögonen för detta faktum, så att vi blir lite mer ödmjuka inför livet? Det kan låta cyniskt, och jag menar absolut inte att det som händer skulle vara något straff från Gud – det är ju vår egen överkonsumtion av antibiotika som skapat de resistenta bakterierna. Nej, men om vi i en svår situation återupptäcker att det finns en Skapare som älskar oss, då kommer det ju något gott ur det onda.

Jag hoppas att jag aldrig ska hamna i den situationen, men om jag skulle bli liggande med en obotlig infektion då vet jag i alla fall vem jag ska vända mig till. Inte för att jag fått några garantier för utgången, men ska jag ta steget ut i det okända får jag i alla fall göra det med en trygg hand i min…