Återupplivningsförsöken misslyckades

Bergmans Bryderier har slutligen avsomnat, det står nu helt klart. De återupplivningsförsök som pågått en längre tid avbröts under natten, efter att akut idétorka tillstött. De anhöriga har meddelats.

"Brydererandet" fortsätter dock på annat håll, och som aviserades redan för snart ett år sedan är detta tänkt att resultera i en ny version av sajten livetsmening. Mycket försenat har nu det arbetet äntligen dragit igång.

Kanske möts vi igen någon gång. Tills dess, surfa lugnt!

Som om jag hade all tid i världen

Jag har en tendens att skjuta saker framför mig. Även sådant som jag gärna vill göra och som bereder mig en viss njutning. Anledningen varierar förstås, men ofta handlar det om att jag vill få ”ordning” innan jag kan börja. Som att städa skrivbordet innan jag kan börja författa den där artikeln jag gått och sugit på. Eller röja i förrådet bara för att vetskapen om att där är rörigt stressar mig. Nu senast har det handlat mycket om att gå igenom och katalogisera alla gamla foton som jag samlat ihop och tagit med mig från föräldrahemmet. Två hyllor i sovrummet fyllde jag med bland annat detta, hyllor av typen Ikeas ”Ivar”, såna som rymmer hur mycket som helst. Det ser stökigt ut, duger inte som långtidsarkiv. Nu när jag kommit igenom det mesta av känslomässig bearbetning vill jag bara få stöket undanstökat!

Men jag har kommit till en gräns. Jag kan inte längre, orkar inte längre, skjuta det viktiga framför mig. Och jag vågar inte, kanske jag skulle lägga till. För jag vet vad jag har att göra, och det är inte detta. Och jag vet att jag inte har all tid i världen – jag kanske inte ens lever till i morgon!

Så nu får röran vänta. Jag tränar mig i att blunda selektivt och sätter igång med det som jag alltför länge dragit på. Det känns som ett bra steg. Och blir det sen så att jag faktiskt dör i morgon, då har jag åtminstone flaggan i topp…

Bryderierna goes MODEBLOGG??

Hur blåser man liv i en näst intill avsomnad blogg? Är det ens önskvärt att göra det? Jo, att någon där ute tycker det har framgått, men vad vill jag själv? Än så länge bara gnugga vintersömnen ur ögonen, tror jag, men som en del i detta gnuggande provar jag nu ett helt nytt grepp och kastar mig in i modebloggandets underbara värld!

Sagt och gjort, jag går ut hårt med dagens outfit:



Om vi börjar uppifrån så har jag dragit en ordentligt urtvättad Beefy-T från Hanes över huvudet. Fantastisk kvalitet, jag vet inte hur många år jag haft den. En Beefy byter man inte för att den tappat formen eller blivit utsliten. Nej, det är mängen inlagrad hydroxypropyl metylcellulosa från all roll-on man använt genom åren som får avgöra när det är dags för en sådan trotjänare att bli förvandlad till trasa.

De ädlare delarna valde jag idag att paketera i ett par härligt säckiga byxor från Taco Systems, inköpta på GeKås för 40 kr. Givetvis benfickor - vad annars vid min ålder? Men du, ingen idé att du rusar iväg för att hitta ett par likadana, för det var minst fem år sen jag gjorde det fyndet.

Längst ner syns mina chicka, franska filttofflor, där stortårna börjat gräva sig ut så smått genom filten. Just den detaljen är inte nödvändig om du vill följa min look, men det är inte heller fel. Ett par Hush Puppies går naturligtvis också bra, men det blir inte alls samma klampande ljud när man går, vilket förtar effekten något.

Ja, det var allt för idag. Känns som en baggis, det här modebloggandet. Verkligen "money for nothing" när reklamintäkterna börjar rulla in. Fast ... problemet är kanske vad jag ska skriva om i morgon. Och i övermorgon. Min outfit lär vara ungefär densamma. :/

Nej, jag får nog försöka hitta tillbaka till mig själv och det som är mitt område. När jag väl gnuggat färdigt...

WWJD (från 30/10)

What would Jesus do, en dag som denna? Kanske inte sitta vid köksbordet och bygga knuttimrade stugor i alla fall...

Men det gör jag. Plockar för sista gången ihop byggsatsen från Finland, inköpt någon gång i slutet av 1960-talet. Det är inte helt enkelt, jag måste tänka till. Det skadar inte att göra det som omväxling, och om jag anstränger mig kan jag nästan känna mig lite from. Jag menar, Jesus talar ju faktiskt om att bygga - både hus och församling.

När jag tänker så börjar liknelserna ploppa fram. Svårigheterna att bygga när någon bit fattas... Eller hur fel det blir när det gått sönder någonstans.

Tänker att vi skulle behöva vara lite mer rädda om varandra. Och lite mer noga med att ingen hamnar på efterkälken. Alla bitar behövs, annars blir huset både skevt och dragigt...

Halvvägs - ungefär som Herrens församling. När ska vi få på taket tro, så att det blir attraktivt att bo där?

Röjarfynd

Så här såg det ut i mitt vardagsrum för ett tag sen, efter ett rejält röj på vinden i föräldrahemmet.

Ja, jag hade KUL! :-)

För dig som eventuellt undrar vad som hänt med Bergmans Bryderier på sistone, är det här inlägget rekommenderad läsning: The boots are back!

Datasäkerhet

Hur säkrar du dina data? Själv använder jag extern hårddisk samt katt...

Att skratta vid sin mors kista (från 20/8)

Det blev en omtumlande dag igår, med en oväntad och märklig vändning. Sorgen på max under hela förmiddagen, den värsta dagen hittills. Samtidigt stressen att till dödsannonsen få ihop en liten dikt som även syrran kunde känna för. (Vi delar inte riktigt synen på liv och död, så det har varit ett pyssel...)

På eftermiddagen skulle vi få se mamma i kistan. Syrran, hennes dotter, min dotter och jag. Kanske var detta en anledning till att det var extra jobbigt fram till dess. Jag hade ju själv sett henne på sjukhuset, och jag tyckte det var en rätt otäck syn. Hur skulle dottern ta det? Det oroade mig.

Men det blev en bra stund för oss alla. Mamma var så fin, det såg nästan ut som om hon sov, med munnen lite öppen som hon brukade. Vi lade ner det vi hade haft med oss och stod stilla en stund. Grät.

Det var när jag gick in andra gången, ensam, som förändringen kom ...

Jag satt bredvid kistan och såg på mamma. Ville pränta in varje detalj, denna sista gång jag fick se henne som jag kommit ifrån och som funnits i mitt liv under alla år. Utanför dörren stod de andra och pratade med begravningsentreprenören, jag hörde deras röster svagt.

Då fylldes jag plötsligt av glädje, totalt oväntat. En stark, jublande glädje. Och gråten som skurit så hårt i bröstet hittills blev till skratt. Ja, jag satt där vid min mammas kista och skrattade. Lycklig i den plötsliga insikten om var hon är någonstans och att det inte alls är slut. Vi ska ses igen! När jag till slut reste mig och gick ut till de andra hade jag ett brett leende på läpparna...

Resten av dagen förflöt i en sällsam ro. Sorgen finns där förstås, och saknaden lär bara bli värre under en tid framöver. Och helt bra blir det aldrig mer. Men jag fick höra en ton från himlen igår, och den kommer jag också att bära med mig under resten av mitt liv.