Att skratta vid sin mors kista (från 20/8)

Det blev en omtumlande dag igår, med en oväntad och märklig vändning. Sorgen på max under hela förmiddagen, den värsta dagen hittills. Samtidigt stressen att till dödsannonsen få ihop en liten dikt som även syrran kunde känna för. (Vi delar inte riktigt synen på liv och död, så det har varit ett pyssel...)

På eftermiddagen skulle vi få se mamma i kistan. Syrran, hennes dotter, min dotter och jag. Kanske var detta en anledning till att det var extra jobbigt fram till dess. Jag hade ju själv sett henne på sjukhuset, och jag tyckte det var en rätt otäck syn. Hur skulle dottern ta det? Det oroade mig.

Men det blev en bra stund för oss alla. Mamma var så fin, det såg nästan ut som om hon sov, med munnen lite öppen som hon brukade. Vi lade ner det vi hade haft med oss och stod stilla en stund. Grät.

Det var när jag gick in andra gången, ensam, som förändringen kom ...

Jag satt bredvid kistan och såg på mamma. Ville pränta in varje detalj, denna sista gång jag fick se henne som jag kommit ifrån och som funnits i mitt liv under alla år. Utanför dörren stod de andra och pratade med begravningsentreprenören, jag hörde deras röster svagt.

Då fylldes jag plötsligt av glädje, totalt oväntat. En stark, jublande glädje. Och gråten som skurit så hårt i bröstet hittills blev till skratt. Ja, jag satt där vid min mammas kista och skrattade. Lycklig i den plötsliga insikten om var hon är någonstans och att det inte alls är slut. Vi ska ses igen! När jag till slut reste mig och gick ut till de andra hade jag ett brett leende på läpparna...

Resten av dagen förflöt i en sällsam ro. Sorgen finns där förstås, och saknaden lär bara bli värre under en tid framöver. Och helt bra blir det aldrig mer. Men jag fick höra en ton från himlen igår, och den kommer jag också att bära med mig under resten av mitt liv.