Som om jag hade all tid i världen

Jag har en tendens att skjuta saker framför mig. Även sådant som jag gärna vill göra och som bereder mig en viss njutning. Anledningen varierar förstås, men ofta handlar det om att jag vill få ”ordning” innan jag kan börja. Som att städa skrivbordet innan jag kan börja författa den där artikeln jag gått och sugit på. Eller röja i förrådet bara för att vetskapen om att där är rörigt stressar mig. Nu senast har det handlat mycket om att gå igenom och katalogisera alla gamla foton som jag samlat ihop och tagit med mig från föräldrahemmet. Två hyllor i sovrummet fyllde jag med bland annat detta, hyllor av typen Ikeas ”Ivar”, såna som rymmer hur mycket som helst. Det ser stökigt ut, duger inte som långtidsarkiv. Nu när jag kommit igenom det mesta av känslomässig bearbetning vill jag bara få stöket undanstökat!

Men jag har kommit till en gräns. Jag kan inte längre, orkar inte längre, skjuta det viktiga framför mig. Och jag vågar inte, kanske jag skulle lägga till. För jag vet vad jag har att göra, och det är inte detta. Och jag vet att jag inte har all tid i världen – jag kanske inte ens lever till i morgon!

Så nu får röran vänta. Jag tränar mig i att blunda selektivt och sätter igång med det som jag alltför länge dragit på. Det känns som ett bra steg. Och blir det sen så att jag faktiskt dör i morgon, då har jag åtminstone flaggan i topp…