Bergmans Bryderier

Återupplivningsförsöken misslyckades

2011-03-13T23:56:00.010+01:00

Bergmans Bryderier har slutligen avsomnat, det står nu helt klart. De återupplivningsförsök som pågått en längre tid avbröts under natten, efter att akut idétorka tillstött. De anhöriga har meddelats.

"Brydererandet" fortsätter dock på annat håll, och som aviserades redan för snart ett år sedan är detta tänkt att resultera i en ny version av sajten livetsmening. Mycket försenat har nu det arbetet äntligen dragit igång.

Kanske möts vi igen någon gång. Tills dess, surfa lugnt!

Som om jag hade all tid i världen

2011-02-27T15:21:00.000+01:00

Jag har en tendens att skjuta saker framför mig. Även sådant som jag gärna vill göra och som bereder mig en viss njutning. Anledningen varierar förstås, men ofta handlar det om att jag vill få ”ordning” innan jag kan börja. Som att städa skrivbordet innan jag kan börja författa den där artikeln jag gått och sugit på. Eller röja i förrådet bara för att vetskapen om att där är rörigt stressar mig. Nu senast har det handlat mycket om att gå igenom och katalogisera alla gamla foton som jag samlat ihop och tagit med mig från föräldrahemmet. Två hyllor i sovrummet fyllde jag med bland annat detta, hyllor av typen Ikeas ”Ivar”, såna som rymmer hur mycket som helst. Det ser stökigt ut, duger inte som långtidsarkiv. Nu när jag kommit igenom det mesta av känslomässig bearbetning vill jag bara få stöket undanstökat!

Men jag har kommit till en gräns. Jag kan inte längre, orkar inte längre, skjuta det viktiga framför mig. Och jag vågar inte, kanske jag skulle lägga till. För jag vet vad jag har att göra, och det är inte detta. Och jag vet att jag inte har all tid i världen – jag kanske inte ens lever till i morgon!

Så nu får röran vänta. Jag tränar mig i att blunda selektivt och sätter igång med det som jag alltför länge dragit på. Det känns som ett bra steg. Och blir det sen så att jag faktiskt dör i morgon, då har jag åtminstone flaggan i topp…

Bryderierna goes MODEBLOGG??

2011-02-21T21:14:00.009+01:00

Hur blåser man liv i en näst intill avsomnad blogg? Är det ens önskvärt att göra det? Jo, att någon där ute tycker det har framgått, men vad vill jag själv? Än så länge bara gnugga vintersömnen ur ögonen, tror jag, men som en del i detta gnuggande provar jag nu ett helt nytt grepp och kastar mig in i modebloggandets underbara värld!

Sagt och gjort, jag går ut hårt med dagens outfit:

Om vi börjar uppifrån så har jag dragit en ordentligt urtvättad Beefy-T från Hanes över huvudet. Fantastisk kvalitet, jag vet inte hur många år jag haft den. En Beefy byter man inte för att den tappat formen eller blivit utsliten. Nej, det är mängen inlagrad hydroxypropyl metylcellulosa från all roll-on man använt genom åren som får avgöra när det är dags för en sådan trotjänare att bli förvandlad till trasa.

De ädlare delarna valde jag idag att paketera i ett par härligt säckiga byxor från Taco Systems, inköpta på GeKås för 40 kr. Givetvis benfickor - vad annars vid min ålder? Men du, ingen idé att du rusar iväg för att hitta ett par likadana, för det var minst fem år sen jag gjorde det fyndet.

Längst ner syns mina chicka, franska filttofflor, där stortårna börjat gräva sig ut så smått genom filten. Just den detaljen är inte nödvändig om du vill följa min look, men det är inte heller fel. Ett par Hush Puppies går naturligtvis också bra, men det blir inte alls samma klampande ljud när man går, vilket förtar effekten något.

Ja, det var allt för idag. Känns som en baggis, det här modebloggandet. Verkligen "money for nothing" när reklamintäkterna börjar rulla in. Fast ... problemet är kanske vad jag ska skriva om i morgon. Och i övermorgon. Min outfit lär vara ungefär densamma. :/

Nej, jag får nog försöka hitta tillbaka till mig själv och det som är mitt område. När jag väl gnuggat färdigt...

WWJD (från 30/10)

2010-12-05T12:07:00.005+01:00

What would Jesus do, en dag som denna? Kanske inte sitta vid köksbordet och bygga knuttimrade stugor i alla fall...

Men det gör jag. Plockar för sista gången ihop byggsatsen från Finland, inköpt någon gång i slutet av 1960-talet. Det är inte helt enkelt, jag måste tänka till. Det skadar inte att göra det som omväxling, och om jag anstränger mig kan jag nästan känna mig lite from. Jag menar, Jesus talar ju faktiskt om att bygga - både hus och församling.

När jag tänker så börjar liknelserna ploppa fram. Svårigheterna att bygga när någon bit fattas... Eller hur fel det blir när det gått sönder någonstans.

Tänker att vi skulle behöva vara lite mer rädda om varandra. Och lite mer noga med att ingen hamnar på efterkälken. Alla bitar behövs, annars blir huset både skevt och dragigt...

Halvvägs - ungefär som Herrens församling. När ska vi få på taket tro, så att det blir attraktivt att bo där?

Röjarfynd

2010-12-05T01:02:00.009+01:00

Så här såg det ut i mitt vardagsrum för ett tag sen, efter ett rejält röj på vinden i föräldrahemmet.

Ja, jag hade KUL! :-)

För dig som eventuellt undrar vad som hänt med Bergmans Bryderier på sistone, är det här inlägget rekommenderad läsning: The boots are back!

Datasäkerhet

2010-12-04T12:28:00.002+01:00

Hur säkrar du dina data? Själv använder jag extern hårddisk samt katt...

Att skratta vid sin mors kista (från 20/8)

2010-11-29T20:56:00.004+01:00

Det blev en omtumlande dag igår, med en oväntad och märklig vändning. Sorgen på max under hela förmiddagen, den värsta dagen hittills. Samtidigt stressen att till dödsannonsen få ihop en liten dikt som även syrran kunde känna för. (Vi delar inte riktigt synen på liv och död, så det har varit ett pyssel...)

På eftermiddagen skulle vi få se mamma i kistan. Syrran, hennes dotter, min dotter och jag. Kanske var detta en anledning till att det var extra jobbigt fram till dess. Jag hade ju själv sett henne på sjukhuset, och jag tyckte det var en rätt otäck syn. Hur skulle dottern ta det? Det oroade mig.

Men det blev en bra stund för oss alla. Mamma var så fin, det såg nästan ut som om hon sov, med munnen lite öppen som hon brukade. Vi lade ner det vi hade haft med oss och stod stilla en stund. Grät.

Det var när jag gick in andra gången, ensam, som förändringen kom ...

Jag satt bredvid kistan och såg på mamma. Ville pränta in varje detalj, denna sista gång jag fick se henne som jag kommit ifrån och som funnits i mitt liv under alla år. Utanför dörren stod de andra och pratade med begravningsentreprenören, jag hörde deras röster svagt.

Då fylldes jag plötsligt av glädje, totalt oväntat. En stark, jublande glädje. Och gråten som skurit så hårt i bröstet hittills blev till skratt. Ja, jag satt där vid min mammas kista och skrattade. Lycklig i den plötsliga insikten om var hon är någonstans och att det inte alls är slut. Vi ska ses igen! När jag till slut reste mig och gick ut till de andra hade jag ett brett leende på läpparna...

Resten av dagen förflöt i en sällsam ro. Sorgen finns där förstås, och saknaden lär bara bli värre under en tid framöver. Och helt bra blir det aldrig mer. Men jag fick höra en ton från himlen igår, och den kommer jag också att bära med mig under resten av mitt liv.

Tröghet (från 6/10)

2010-11-29T07:45:00.002+01:00

Vissa saker går som en dans för mig. Jag hinner knappt tänka färdig innan jag också har genomfört vad det nu var det handlade om. Andra saker blir aldrig gjorde fast de egentligen är bra mycket trivialare.

Ta till exempel pedalen på mitt frysskåp. Den har varit trasig nu i säkert ett halvår, och det enda som krävs för att åtgärda det är att kontakta hyresvärden. Jag behöver inte ens ringa, och bekymra mig för om rösten kommer att hålla, det räcker med en felanmälan via webben.

Istället har jag en smörkniv av plast strategiskt placerad i närheten av frysen, och närhelst jag behöver öppna dörren med undertryck därinne - som det ju blir när man nyss haft öppet och stängt igen - då lyfter jag lite på tätningslisten med denna kniv så att trycket utjämnas och dörren går att öppna.

Fiffigt kanske. Men varför gör jag inte bara den där felanmälan istället...?

Jobbar på förhållandet... (från 24/10)

2010-11-28T18:41:00.002+01:00

(Sista delen av berättelsen om min datormigration. Kanske lite tramsig för den som inte ser undertexten, men det bjuder jag på i så fall. :-)

Det började med förälskelse. Fanns ingen bättre, ingen annan över huvud taget! Sen kom besvikelserna och med dem tankarna på att bryta. Varför lägga ner tid på något som ändå inte skulle bli så bra som jag drömt om i alla år? Men jag ville inte, tänkte att jag måste ge det en chans ändå...

Det har gått så sakteliga framåt sen dess. Jag har pratat med en rådgivare, justerat lite här och här. Lärt mig nya saker, både om mig själv och om min nya vän. Och sakta men säkert har saker och ting börjat se ljusare ut.

Jag vågar faktiskt säga nu, drygt två månader efter att vi träffades, att vi börjar bli oskiljaktiga, lilla Mac Mini och jag...

Förtrollningen är över (från 21/9)

2010-11-28T18:21:00.002+01:00

Det sägs att en förälskelse varar i allt från några dagar och upp till två år. Oavsett hur länge det blir så lär det finnas ett antal utmärkande drag, till exempel detta att det är väldigt svårt att hitta några fel på föremålet för förälskelsen...

Utmärkande är kanske också att man behöver få komma i närkontakt med den man blivit betuttad i för att ha en chans att sluta vara det. Alltså, det är när man lär känna varandra som bristerna börjar bli synliga och som det så småningom kan stå klart om man fungerar ihop eller inte. Om förälskelsen kan utvecklas till kärlek o.s.v.

Här kommer ibland insikterna krypande, men ibland också som en knytnäve i ansiktet. Har man då gått riktigt långt, både rent praktiskt och när det gäller att prisa kärleken bland vänner och bekanta - ja, då kanske det kostar på att erkänna misstaget. Just nu kostar det på för mig. Men jag är inte sämre man än att jag kan erkänna mina insikter och berätta om mina nyvunna tvivel - på Macens suveränitet i jämförelse med PC-skrället...

Vad som hänt? Jo, nya lilla sötisen har kraschat! Det som inte skulle kunna hända med överlägsna OS X har hänt! Jag var tvungen att använda strömbrytaren och starta om på det brutala sättet. Detta var verkligen ett hårt slag mot förälskelsen... Dessutom visar det sig att Macens sätt att presentera text på skärmen gör den mer suddig än i Windows - något jag upptäckt på diverse forum att många har problem med.

Vad gäller suddigheten så lär det gå att hitta lösningar, och en enda krasch är ändå bara en enda krasch - att jämföra med en varann dag för Skrället. Typ. Det är alltså långt ifrån säkert att relationen är över. Men just nu är jag i alla fall lite besviken...

Min uppackade Mac! (från 10/9)

2010-11-28T13:59:00.009+01:00

(Jag fortsätter flytta gamla bloggposter medan jag samlar mig för nya bryderier. Detta är således del två i vad som blev en serie i fyra delar om mina datorbekymmer - eventuellt med vissa paralleller till mer väsentliga ämnen... Del ett här.)

Japp, nu är det gjort! Och det gjordes på ett för mig ganska typiskt sätt. Efter att pga tidigare nämnda omständigheter ha tvekat i fyra veckor, bestämde jag mig till slut, klockan halv två inatt, för att riva plasten av förpackningen. Nu står den där, som synes, och den är sååå underbar - som bara en dator från Apple kan vara! Allt funkar från första början, och den är både tyst och snabb. (Starta iTunes tar t.ex. en sekund, jämfört med 18 sekunder på PC-skrället, som ändå är hyfsat kraftfullt...)

Med en sådan pärla på skrivbordet, som dessutom blixtsnabbt går ner i viloläge och vaknar upp igen med bara en knapptryckning, börjar jag fundera på om jag kanske skulle sluta sucka över mitt liv som singel...

:-)

Jag skulle ha varit amerikan! (från 18/9)

2010-11-26T09:03:00.004+01:00

Nej, det är inget önsketänkande jag ger uttryck för nu, det är bara en ren insikt, efter gårdagens husröj. Det kom nämligen fram att pappa hade varit på väg att emigrera till Alaska någon gång i början av relationen med mamma! Men hon tyckte att min blivande mormor, som var änka, behövde ha henne hemma i Sverige, och därför blev det ingen flytt.

Undrar hur livet hade sett ut om de faktiskt kommit iväg och jag hade fått växa upp i USA:s nordligaste delstat. Jag hade förmodligen inte skrivit det här blogginlägget nu i alla fall... Tänker också på hur knepigt det kan bli om man i en parrelation inte alls delar samma vision för framtiden. Det är nog inte helt fel att vara tydlig med vad man innerst inne vill, innan man tar de avgörande stegen. Om man nu vet det själv.

Himmelsk matematik (från 15/9)

2010-11-24T16:34:00.005+01:00

Gud svarar på bön till 110%, det är slutsatsen efter de år som min kära moder var sjuk, innan hon till slut fick komma hem. Vad sägs om det?!

Matematiken bakom ser ut så här: För två år sen bad jag om tio år till (jag hade ett anfall av trosvisshet just då). Det blev två år, vilket är 20% av det begärda. Vid ett annat tillfälle, när jag inte hade riktigt så stark tro, bad jag att vi skulle få fira jul åtminstone en gång till. Det blev två gånger, vilket är 200%. Tar man nu ett medelvärde på dessa bönesvar blir det: (20% + 200%) /2 = 110%

Häpp! :)

Men för att vara lite seriös, det finns verkligen anledning till tacksamhet. Prognosen för den svåra aplastiska anemi som mamma drabbades av var omkring ett halvår, men vi fick ytterligare nästan två år. Många sjukhusbesök blev det, för tankning av blodkroppar, men däremellan var livet inte så tokigt. Det blev ganska många goda dagar - och framför allt fick vi tid att säga och göra allt det där som man vill hinna med innan det är dags att knyta ihop säcken. Och att helt enkelt vänja sig vid tanken. Det var värt mycket.

Stort tack till alla er som ger blod, förresten! Utan er hade det inte gått lika bra. Då hade det ju behövts ett riktigt mirakel...

Min ouppackade Mac (från 25/8)

2010-11-23T00:09:00.003+01:00

För några veckor sen hamnade jag i ett litet tjafs om datorer. Mac vs PC. Jag hade just avslutat ännu en ombyggnad av min burk, och jag var hjärtligt trött på PC-världens krångel. Nu ligger det sedan två veckor en Mac Mini på byrån i min hall. Ouppackad. Jag har inte förmått mig att göra något med den, av en ganska speciell anledning...

Frågan är vad som blir värst: att ha den stående på skrivbordet som en ständig påminnelse om att det var när jag väntade på en försäljare inne på det stora varuhuset som jag fick höra mammas röst för sista gången - i ett telefonsamtal från sjukhuset som bröts innan jag hann få hennes nummer där. Eller att lämna tillbaka maskinen och inse att hela grejen varit förgäves.

Så här i efterhand hade jag gladeligen avstått från tusenlappen jag sparade genom att åka till stan och köpa dator just den dagen, och istället varit hemma så jag kunde prata ordentligt med mamma. Men jag visste ju inte då att det var så illa. Jag trodde vi skulle kunna prata nästa dag. Förmodligen trodde väl mamma det också eftersom hon inte gjorde något nytt försök att ringa. Men vi får inte alltid en dag till. Det kan vara bra att tänka på det ibland.

Nystart! (från 1/9)

2010-11-19T12:31:00.008+01:00

Mitt gamla Paradisträd utgjorde efter trettio år en ganska sorglig syn. Långa, rangliga grenar, ganska tomma efter stort bladfall. De återstående bladen mjuka och uppenbart missnöjda med tillvaron. I början på sommaren gjorde jag så slag i saken och skar bort varenda gren. Inte en grön fläck återstod! Nu, efter ett par månader, ser det ut så här:

Riktigt fint, tycker jag. Vågar man hoppas att det finns någon parallell i livet...?

Den farliga ensamheten (från 1/8)

2010-11-18T13:45:00.007+01:00

I likhet med en del andra ofrivilliga singlar funderar jag mer och mer på att det kanske ändå är bäst att leva ensam. Det har helt klart sina fördelar. Om alternativet är att dela vardagen med någon man inte kommer överens med är det väl till och med "bibliskt", för som det står: "Bättre är att bo i ett öde land än med en trätgirig och besvärlig kvinna" (Ord. 21:19).

Men så läser jag om ny forskning kring ensamhet, och hela frågan får en annan vändning:

ENSAMHET LIKA FARLIG SOM RÖKNING
Publicerat: onsdag 28 juli kl 06:00

Dina medmänniskor håller dig vid liv - det räcker faktiskt att umgås med dem för att leva längre. I en brittisk studie har man undersökt hur mycket sociala kontakter betyder för den fysiska hälsan. Enligt forskarna underskattar vi ofta vikten av fungerande sociala kontakter, men de har en avgörande betydelse för livslängden. Att vara för enstörig är en hälsorisk helt jämförbar med att röka femton cigaretter om dagen eller att vara alkoholist, och att vara ensam är värre än att helt låta bli att motionera eller att vara överviktig, visar studien i PLoS Medicine.

(Källa: Sveriges Radio)

Hmm... säger Bergman och lägger pannan i djupa veck. Undrar hur många cigaretter om dagen en riktigt dålig relation motsvarar. Räcker det med trettio...?

The boots are back!

2010-11-11T18:22:00.003+01:00

Eller nå't...

Det borde vara så i alla fall, dags för nya bryderier efter det långa uppehållet. Inte minst för att det tydligen finns ett visst sug efter sådana (det har kommit påstötningar från flera håll den senaste tiden). Men jag vet inte vad jag vågar lova i dagsläget. Livet har påbjudit ett annat fokus sedan min kära moder gick bort i augusti och föräldrahemmet förvandlades till lagerlokal för gamla minnen och bråte som måste tas om hand. Det lilla bloggande jag ägnat mig åt sedan dess har fått ske i en något snävare krets av läsare.

Eventuellt kommer jag att flytta vissa inlägg hit, i väntan på bättre tider. Det kan också tänkas att jag låter seriositetsindex sjunka något. Eller så händer absolut ingenting under ytterligare någon tid. Vi får se...

Tro för sommaren

2010-06-24T11:15:00.001+02:00

Tron har länge varit ämne för heta diskussioner och starka känslor. Och då menar jag inte den allmänna tron på att det finns något övernaturligt, eller ens en mer konkret tro på bibelns Jesus. Nej, jag tänker på tro för hjälp i nöd och helande av sjukdomar, eller tro för framgång på olika områden. Alltså tro som fokuserar på något specifikt behov i livet.

I Hebreerbrevet står det att tron är en övertygelse om det man hoppas, en visshet om det man inte ser. Det handlar alltså inte bara om någon from förhoppning, det handlar om att veta. Om detta har det skrivits hyllmeter efter hyllmeter av undervisning, av högst varierande kvalitet, och jag tänker inte ge mig in i det getingbo av spretande åsikter som detta genererat. Jag konstaterar bara att det är så här det står, och jag vet också av egen erfarenhet att det är skillnad mellan att tro och att tro att man tror.

Hur många av oss tror mitt i smällkalla vintern att det ska bli sommar igen? Självklart är det ingen som tvivlar på det, även om vi naturligtvis inte kan veta om det blir en varm och solig semester eller om det ska plaska varje dag. Vi är helt förvissade om att sommaren kommer, och vi planerar för den. Ändå har vi inte sett någon enda sekund av framtiden. Det enda vi har att luta oss mot är naturens orubbliga lagar och vår egen erfarenhet.

Jag tänker att det är precis samma sak med våra personliga omständigheter. Utan kunskap om Guds orubbliga löften, och utan egen erfarenhet av hans handlande, blir vi lätt förtvivlade när olycka och lidande slår till. Men i det motsatta förhållandet finns möjlighet att härda ut, för då kan vi bäras av denna förvissning om årstidernas växlingar. Vi vet inte om vintern blir lång eller kort, om lidandet ska ta slut i morgon eller om vi måste härda ut länge än, men vi vet att sommaren kommer! Då orkar vi be och be, uthålligt, precis som Jesus uppmanar till i Lukasevangeliet 18. Och då kan vi till och med vara glada mitt i alltihop, och tacka Gud för det som ändå fungerar.

Nu är vi mitt i sommaren, och det är lätt att tro. Åtminstone på sommar. Frågan är kanske då om det blir vinter igen. Här nere på västkusten kan man aldrig vara riktigt säker - men det är ju en annan historia…

Flygplan, bröllop och lämnandet av döttrar

2010-06-21T16:53:00.002+02:00

Klockan kvart i tio idag satte jag mig i bilen på Säve flygplats utanför Göteborg. Jag hade lämnat av min dotter, kramat henne en sista gång innan hon lyfte mot London, och lovat att ta väl hand om hennes lilla chihuahua om planet skulle störta. Det var hennes första resa ensam ut i världen.

När jag körde in mot stan tänkte jag att just detta är en av de stora uppgifterna som vi fäder har - att hjälpa våra barn ut i livet, ut i den stora världen. Med trygg hand och förtroende för deras förmågor, knuffar vi på lite grand och hjälper dem att våga det som de kanske inte skulle våga annars. Det är skillnad som natt och dag mot att krampaktigt försöka hålla fast, att som förälder inte kunna släppa taget. Eller ännu värre, att inte bry sig alls. Att släppa vind för våg.

Nu har jag just tittat på lördagens bröllop i svtplay. Jag tyckte inte det var så viktigt att följa det i realtid, men lite intresserad var jag visst ändå. Inte minst blev jag det efter alla positiva skriverier. Det hade visst varit ett väldigt fint bröllop, med en kärlek som var högst uppenbar. Sånt berör mig, och det gör mig både ledsen och glad samtidigt. Glad för deras skull som gifter sig (äntligen!), och ledsen för min egen skull, för att jag en gång i tiden schabblade bort alltihop. I såna här stunder känner jag till och med behov av att åter igen säga förlåt till min före detta fru. Förlåt för att jag genom min tafflighet, okänslighet och ointresse av bröllopsfestligheter förstörde det som skulle ha varit den lyckligaste dagen i hennes liv. Men mitt X läser nog inte den här bloggen, och desutom är det en helt annan historia…

Nu såg jag då detta omdebatterade brudöverlämnande, där Kungen vandrade in med Viktoria vid sin sida och överlämnade henne till den blivande prinsen. Jag skulle kanske ha reagerat, som så många, med avsmak inför denna påstått kvinnoförtryckande symbolik. Men jag gjorde inte det. Vad jag såg var en pappa som på ett mycket handfast sätt hjälpte sin dotter ut i livet, i ett steg som trots allt innebär en väldigt stor förändring i en människas liv. Och jag kände plötsligt att just så skulle jag också kunna tänka mig att överlämna min dotter till hennes utvalda en dag. Inte som en symbol för att hon övergår från min vård och mitt ansvar till en annan mans (speciellt inte om hon är 30+), utan för ungefär samma sak som jag kände idag, när jag följde henne fram till säkerhetskontrollen på City Airport och vinkade farväl.

Ja, jag vet, det är en helt annan sak. Men så är detta inte heller något inlägg i en debatt om normer och ritualer i samhället. Det är bara mina högst personliga tankar när jag sitter här och undrar hur min dotter har det i sitt älskade London, ensam för första gången. Att det går bra tvivlar jag inte på. Jag tror på henne! Men ändå…

En tanke, helt apropå...

2010-06-16T23:24:00.002+02:00

Det är väldigt, väldigt skönt
att ha rent mjöl i påsen.

Till roten med det onda

2010-06-15T22:03:00.008+02:00

Är det inte det ena så är det det andra. Jag började just hämta mig efter en av livets mer obarmhärtiga råsopar när det var dags för nästa. Suck... Nu tänker jag inte gnälla över detta. Varken det ena eller det andra är något som är särskilt intressant för allmänheten. Men efter mitt akutbesök hos tandläkaren igår kom en tanke som jag tyckte var värd att dela, och då gör jag det:

Problemet var att det hade börjat göra ont i en framtand kvällen innan. Inte jätteont, men eftersom jag visste att tanden inte var riktigt frisk var det bara att ringa. Och när jag väl satt i stolen och tandläkaren började rota med sin sond, visade det sig att rätt mycket av tandbenet försvunnit och att det bildats var långt där nere längs roten. Det var inte alls bra!

Nu har jag fått en gel som jag ska försöka peta ner i det här hålet ett par gånger om dagen. Det gör ont och är besvärligt, men det värsta är att jag vet att det inte räcker. Jag kan smeta på hur mycket som helst av denna bakteriedödande gel, även en bit ner under tandköttskanten, men jag har ingen chans att få den ända ner i botten, en dryg halvcentimeter ner i tandbenet. Dit ner där det onda fått fäste. Jag måste få hjälp med det, på en specialistklinik. Och det är också bara där den negativa utvecklingen kan brytas och tanden räddas.

Nu kan man säkert undra varför jag berättar detta. Är det inte lite väl privat, och dessutom otäckt? Nå, privat eller inte, det riktigt otäcka kommer när man ser parallellen till hur det är ställt med oss människor, i vårt inre. När man tänker på hur vi kämpar och kämpar för att det goda livet ska bli möjligt men hur det hela tiden bryts ner på olika sätt. Det onda finns där, och vi blir inte av med det.

Bibelns tal om synd vill vi inte gärna veta av, och när Jesus kallar oss onda vill vi väl helst tro att det är en felöversättning. Men samtidigt hör vi om de mest fruktansvärda utbrott av våld, ibland mellan grannar som levt fredligt tillsammans i decennier, och vi får höra att det under fel omständigheter skulle kunna hända vem som helst av oss. Många är också de som kämpar och kämpar med någon last eller ond ingivelse och som ser sig besegrade gång på gång.

Onda eller inte, det verkar finnas något djupt inom oss som förstör det liv vi egentligen skulle vilja leva. Det kan finnas där länge utan att märkas, men plötsligt bryter helvetet loss. Som det gjorde i min tand i förrgår kväll. Plötsligt, oväntat, efter säkert ett år av sakta förfall. Och precis som jag inte kommer åt det onda för att det sitter för långt ner, så kommer vi inte åt roten till det onda i våra liv. Vi måste ha specialisthjälp. Vi måste ha en frälsare!

Det är inte modernt att tänka så här, jag vet. Det är inte populärt. Men har man en gång fått vara med om hur Specialisten punkterat varbölden långt därinne och fått känna hela kroppen slappna av när smärtan släppt, då bryr man sig inte om vad diverse liberalteologer kacklar om när de bortförklarar allt tal om synd och frälsning i Bibeln. Då fylls man bara av kärlek till Jesus för det han gjort, och vill gärna berätta om det för andra som sitter med sina smärtande varbölder som inte går att nå med mänskliga metoder.

Jag kommer säkert att älska specialisten på tandlossningskliniken också, så småningom, men jag misstänker att befrielsen blir mer dyrköpt där.

Om Jarres ”Equinoxe”, en iPhone och vad det egentligen var som hände i höstas

2010-05-23T13:39:00.005+02:00

Ibland slår livet skoningslöst och till synes utan urskiljning. Vi vet det alla, om än vi gör vårt bästa för att förtränga den vetskapen. ”Det händer inte mig…” Som kristen är jag inte förskonad från den här världens onda. Jag åldras som alla andra, jag kan bli sjuk och drabbas av olyckor. Och inte minst, jag kan själv ställa till det för mig på olika sätt. Att det ändå skulle vara någon skillnad kan vara svårt att förklara för den som står utanför tron. Som en mig närstående person sa: ”Borde inte Gud hjälpa dig när du är så troende och så?”

Jag har varit inne på det här ämnet flera gånger sen i höstas. Den som hängt med vet att det finns en orsak till det, en svår kris som drabbade mig själv. Ända sedan jag började blogga, en månad efter olyckan som inledde krisen, har jag tänkt på hur jag skulle berätta om händelsen – och om vägen tillbaka – men det har inte varit färdigt för det. Igår kväll, när jag laddade min iPhone med Jean Michel Jarres gamla Equinoxe igen och för första gången sedan den 2 september satte på mig hörlurarna och drog upp volymen, visste jag att det var färdigt. Nu kunde jag berätta. Nu var jag i hamn igen!

Egentligen blir det väl lite av ett antiklimax, för det var inte konstigare än att jag råkade få lite för hög volym i lurarna och drabbades av en hörselskada. Och det kan se ut som om jag överdramatiserat när jag nämnt detta som en stor livskris där jag till och med umgåtts med självmordstankar. Men den som själv varit där vet att jag inte överdriver. Och som psykologen i tinnitusteamet sa: ”Kroppen reagerar som på ett akut, konkret dödshot.”

Och så var det verkligen. Ett dygn efter smällen, när de första tonerna av Equinoxe part I dånat in i öronen på nära nog högsta volym, fylldes hela huvudet av det mest outhärdliga fräsande, tjutande ljud. Och till detta en känsla av långsamt vibrerande tryck, som om någon kramade vadd inne i huvudet. Det kändes som om jag höll på att drunkna, och det höll på konstant dag efter dag, natt efter natt. Och som om det inte var nog med detta drabbades jag också av en extrem ljudkänslighet. Som en allergi mot ljud. Jag tålde ingenting och var tvungen att stänga in mig bakom hörselskydd så snart jag skulle göra något. Att köra bil var otänkbart. I detta kaos såg jag verkligen ingen möjlighet att orka leva vidare. Det var som psykologen sa, ett konkret dödshot.

”Borde inte Gud hjälpa dig…?” Jo, jag tyckte det också. Jag tyckte verkligen att han borde finnas där, trots att det var jag själv som orsakat mitt lidande genom att klanta till det med volymkontrollen. Men mina rop verkade försvinna halvvägs upp till himlen, och när ångesten satte in fanns det ingen botten. Eller, jo, det fanns en botten, men den kändes väldigt bräcklig. Det var när jag läste Davids psalmer i Bibeln som jag kunde känna den. Orden fick liv och betydelse som aldrig förr, och det var där jag hämtade tro till att orka fortsätta ropa. Men det var som sagt bräckligt. De enda stunder av verklig befrielse som fanns att få var när jag sov. Men gissa hur lätt det var! Det blev kanske tre eller fyra timmars orolig sömn per natt.

Det tog tio dygn innan hjälpen kom. Varför dröjde det? Jag vet inte, jag vet bara att Bibeln berättar om liknande dröjsmål och att Jesus själv uppmanar till uthållighet. Det räcker egentligen, vi behöver inte förstå allt. Hjälpen kom, precis som han lovat, och om det har jag redan berättat här.

Nu tänker jag inte dra hela den fortsatta rehabiliteringshistorien. Säger bara att undret skedde på insidan och förändringen av de faktiska omständigheterna har gått betydligt långsammare. Det har också varit bakslag. Jag är fortfarande ljudöverkänslig, fast på en helt annan nivå. Och jag hör fortfarande ljud som inte finns. Det är obehagligt och störande, och det kan göra mig väldigt trött och ibland ledsen. Det ställer också till det socialt. Men det är inte så viktigt längre; det handlar inte om liv eller död. Och när jag igår ställde mig öga mot öga med mina ”demoner” och åter igen lät Jarres musik strömma genom lurarna, då pirrade det av glädje. Trots allt.

Jesus och shamanerna

2010-05-16T18:45:00.001+02:00

Jag såg en dokumentär på tv för ett par dagar sedan. Den handlade om ett ungt par som fått sitt liv fullständigt vänt uppochner när deras son visade sig vara autistisk, och om hur de sökte sig från hemmet i USA ända till Mongoliet för att försöka få hjälp av shamaner. Det var en mycket gripande film!

Resan visade sig bli betydligt mer dramatisk än de hade väntat sig. Många gånger undrade framför allt pappan om han gjorde rätt som utsatte sin son för detta. Till sist fick de under sonens till att börja med vilda protester rida i flera dagar för att nå fram till renskötarfolket längst upp i norr, där den kraftfullaste shamanen skulle finnas. De hittade fram till slut, men skulle de få hjälp? Det blev en natt av väntan, medan shamanen frågade andarna. Sedan en kort ritual med trumma och allt, och så var det klart. Tack och farväl, och så den långa resan hem igen.

Om det varit för femton år sen så hade jag förmodligen inte ens orkat se filmen. Jag hade vridit mig av obehag över att tv alls visade något sådant, som antydde att människan kan få andlig hjälp någon annanstans än hos Jesus. ”Är det inte från Jesus så är det från djävulen” – det var min fasta övertygelse!

Allt hade förstås varit väl om det visat sig inte hjälpa, allt det där trummandet och svängandet med rökelse. Om jag kunna fortsätta predika att bara Jesus kan ge oss allt det vi längtar efter. Men det hjälpte ju! Pojken blev visserligen inte av med sin autism, men han slutade med sina utbrott, slutade driva föräldrarna till bristningsgränsen genom att konsekvent bajsa ner sina byxor hellre än göra det på toaletten, och han började leka med andra barn som en helt normal pojke. Han hade definitivt fått hjälp, och förändringen hade börjat efter mötet med shamanen hos det mongoliska renskötarfolket…

Vad tänker jag om allt detta idag då? Först och främst låter jag mig beröras av dessa människor som visar upp sin sårbarhet och förtvivlan, och jag blir glad när jag ser förändringen hos deras pojke. Jag gläder mig också över hur deras liv fått en helt annan inriktning efter att deras autistiske son kommit till världen. Pappan blev definitivt en bättre pappa, det säger han själv i filmen, och efter den omtumlande resan bygger paret upp en verksamhet för att hjälpa andra autistiska barn och deras föräldrar, både genom skickliga terapeuter och genom umgänge med hästar. Det var nämligen på hästryggen deras son först visat en förändring, och det var utifrån det som idén med det mongoliska äventyret hade fötts.

Men Jesus då? Och den andliga världen, med all förförelse som Jesus varnat för? Jo, den finns där, och jag har inte börjat tänka att allt är lika bra, bara vi tror på det och gör vårt bästa. Att alla religioner är likvärdiga, alla vägar leder hem till Gud. Det gör de inte! Inte i min tro, den tro som miljoner kristna före mig levt, lidit och dött för. Jag tror fortfarande att Jesus är enda vägen till Gud och det eviga livet, och jag tror att vi som kristna behöver hålla fast ännu mer vid det han har sagt, i den tid vi lever i nu. Men hur skulle jag kunna predika för den här familjen att det egentligen var djävulen som hjälpte deras son, och att han gjorde det bara för att dra deras uppmärksamhet bort från Jesus? Eller något ditåt… Skulle du kunna det? Skulle det leda till något gott?

Vad jag tänker är att vi behöver bli mycket bättre både på att lyssna till människors längtan och deras berättelser, och på att i ett gott, öppet samtal kunna berätta om vad tron på Jesus egentligen handlar om. Det är så lätt att falla in i ett försvar för de rena trossatserna, och samtidigt ett fördömande av allt som hamnar utanför ramarna. Låta bibelord och tvärsäkra påståenden om tron hagla. Ord som ofta inte betyder någonting i den här tiden, eller som bara bryter ner. Hårda ord från okänsliga, ovisliga barn till en Gud som själv inte alls är sådan. Eller så hamnar vi i andra diket och tror att allt är från Gud. Då har vi snart shamanerna i kyrkan, inte som ett led i en dialog utan som ett alternativ till frälsningen i Kristus, för dem som känner sig mer bekväma med det…

Jag tror att det finns en sanning! Men den tid lär vara förbi då det gick att predika denna sanning rakt upp och ner och förvänta sig lydnad och efterföljelse som resultat. Idag är det dialog som gäller. Öppna, respektfulla samtal där vår egen berättelse är ärligt förankrad i oss själva och vårt lyssnande inte bara handlar om strategi utan om verkligt intresse för medmänniskan. Har vi det intresset? Även om berättelsen vi får höra handlar om hur den trummande shamanen fått hjälpa ett barn ur totalt kaos till något som liknar en lycklig och harmonisk tillvaro? Jesus har det, det är jag säker på!

Nu tar Bryderierna andra vägar...

2010-04-27T22:56:00.004+02:00

Allt har sin tid, skrev Salomo. Kanske är det så att Bergmans Bryderier har haft sin tid nu. Den mest intensiva i alla fall. Som jag skrev förut har jag börjat bli sugen på att ta tag i min hemsida och andra blogg, och den känslan växer sig allt starkare. Jag tror det är dags för det nu.

Det är snart åtta år sedan jag fick idén om att göra en hemsida för "sökare". Tanken kom till mig som en blixt från klarblå himmel - verkligen. Jag hade ett halvår tidigare sagt upp mitt internetabonnemang (modem, på den tiden) och gjort mig av med det mesta i datorväg, bara för att jag var så trött på allt sådant. Jag hade då haft egen firma i branschen i ett antal år, och jag kände mig verkligen färdig. Det var så skönt att bara ha en liten, enkel "skrivmaskin" att knappa på ibland, när inspirationen rann till.

Men så kom då orden, helt överraskande en morgon medan jag var på väg till jobbet: "Du ska göra en hemsida för sökare, den ska heta livetsmening.nu!" Jag minns inte ens vad jag hade tänkt på innan, men det var definitivt inte hemsidor och sånt. Nu såg jag i ett ögonblick hela konceptet med en plats i cyberrymden där jag med egna ord kunde berätta om tron och referera till med en enkel adress, och jag blev eld och lågor. Jag såg också i detta ögonblick den mest utarbetade, fängslande sida, med alla finesser och massor av flash-animationer och diverse bling-bling. Det skulle bli så spännande! Och det skulle få ta tid, kanske upp till ett helt år...

Nu blev det inte riktigt så här. Åtta år senare är hemsidan fortfarande inte riktigt färdig, och om än den utvecklats en del rent designmässigt under åren så är den fortfarande ett under av tråkighet jämfört med min första "vision". Det är något jag får leva med. Jag har i alla fall försökt vara ärlig i mina texter, och jag har gjort om en hel del undan för undan, i takt med att jag själv utvecklats och min egen förståelse förändrats. Och jag har fått en del feedback, arbetet har inte varit helt förgäves.

Men nu börjar det alltså bli dags för en lite mer genomgripande förändring, och om bara min axel håller så ska jag försöka fokusera mer på det än på den här bloggen. Så ser jag framtiden nu. Fast som vanligt kan man aldrig vara riktigt säker - och helt tyst kommer det nog ändå inte att bli här, så glöm inte bort adressen...

Efterkonstruktioner

2010-04-25T19:26:00.008+02:00

I fredagens upplaga av Spanarna i P1 funderade Jessika Gedin om ”den nya matmysticismen”. Jag ska inte fördjupa mig närmare i hennes tankar, men det var något på slutet som fångade mina öron. Hon nämnde att man vid en närmare titt på Leonardo da Vincis berömda tavla Nattvarden kan se att det man åt var ål och apelsiner. (!) Jag vet inte hur relevant just detta är, men i diskussionen som följde, vilken i vanlig ordning var uppsluppen och högljudd, konstaterade Jessika dels att vi inte vet så mycket om vad man faktiskt åt under denna måltid, dels att evangelierna i bibeln ju rent allmänt är efterkonstruktioner…

Min första tanke var att detta visar hur långt bort ifrån en allmän kännedom om Bibeln vi kommit i vårt samhälle. Vet man lite om judarnas historia och tänker på att Jesus var en del av denna kultur, då behöver man inte fundera så väldigt länge över vad som kan ha funnits på bordet den gången då det vi kallar nattvarden instiftades.

Min andra tanke handlade om ordet efterkonstruktion. Visst är det så att det ordet har en i grunden negativ klang? En efterkonstruktion kan inte vara helt sann och riktig. Den andas feltolkningar, rena påhitt och kunskapsluckor. Den är helt enkelt opålitlig. Om jag säger att något är en efterkonstruktion, då är det något vi bör ta med en nypa salt.

Men är det verkligen så här med Bibeln, och med evangelierna - berättelserna om Jesus? Ja, att det är efterkonstruktioner stämmer på sätt och vis, för så vitt vi vet är de nedtecknade i efterhand, efter årtionden av muntligt traderande. Och berättelserna om vad Jesus sa och gjorde har vävts ihop på lite olika sätt av de olika evangelisterna. Men gör det dem mindre tillförlitliga?

I vår egen tid och kultur är det förvisso så att det vi berättar för varandra gärna förlorar i substans undan för undan. Vi lägger till och drar ifrån, och vi fyller i det vi kanske inte hörde riktigt med vad vi tror att vi hörde. Och så förändras berättelsen. Men när vi överför det här sättet att återge berättelser till biblisk tid och kultur, då glömmer vi att i ett sammanhang där man vanligtvis bevarade sin historia genom muntlig tradition, där fanns också en uppövad skicklighet i att minnas detaljer och en noggrannhet i att föra dem vidare korrekt.

I mitt arbete konfronteras jag ibland med datorsystem som visserligen installerats rätt av leverantören men där det saknas vissa typer av dokument som vi bestämt att det måste finnas. Då får jag i efterhand ta fram de dokumenten. Vanligtvis handlar det om beskrivningar av hur dataprogrammen är uppbyggda, beskrivningar som ska följa vissa fastställda mallar. Det blir efterkonstruktioner, men de blir exakta och helt relevanta, för jag har ju datorn framför mig och kan hela tiden se hur allting fungerar.

Hur gör man då när man inte har det framför sig som man i efterhand ska beskriva? När Bibelns kanon fastställdes gick man efter ett antal principer som skulle garantera trovärdigheten. Bland annat skulle ursprunget till berättelserna vara spårbart till direkta vittnen till Jesus liv och gärningar, och berättelserna skulle vara samstämmiga och redan vara en del av vad som dittills hade varit fastställd lära i församlingarna. Det är därför vissa texter hamnat utanför Bibeln; de har helt enkelt inte hållit måttet, de är – oavsett vad som antyds från många håll idag – inte trovärdiga.

För min del kommer jag att fortsätta lita på de efterkonstruktioner som jag läser i Bibeln angående Jesus liv och lära. Men jag fortsätter också att fundera och problematisera, och jag sållar både ål och apelsiner för att nå fram till det som verkligen är relevant.

Allt annat får också vänta...

2010-04-14T23:01:00.004+02:00

Jag tycks ha drabbats av inflammation i en axel. Det är irriterande, för det innebär att jag måste begränsa tangentbordsbankandet mer än vanligt. Men det passar egentligen rätt bra nu, för jag behöver en paus rent mentalt också. Vi får se vad som kommer, och när. Något blir det säkert. Jag har fortfarande ämnen kvar som jag hade samlat på mig innan starten, men som liksom kom bort på vägen. Kanske tar jag tag i dem framöver - eller så blir det något helt annat.

Jag har ju en hemsida och blogg för "sökare" också, och det börjar suga lite i uppdateringstarmen vad gäller den. Kanske hamnar fokus där ett tag. Men först måste jag kurera mig...

Väl mött igen framöver!

Fjällen får vänta

2010-04-11T21:30:00.003+02:00

Jag måste verkligen sluta pusha för kommande inlägg. Det dyker ju alldeles för ofta upp saker som kullkastar mina planer. Den här gången visade det sig vara betydligt mer arbetskrävande än jag hade tänkt mig att göra om mitt gamla tidningsreportage till bloggformat, så jag gav upp för idag. Det får komma lite längre fram.

Nu satsar jag istället på att varva ner och ladda inför arbetsveckan. Den kommer att kräva sin tribut av mig, det vet jag. Men jag återkommer snart - så mycket kan jag lova i alla fall...

”Vinden blåser vart den vill…”

2010-04-11T12:48:00.003+02:00

Strax innan jag kom fram till älgtornet, på min vandring igår, gick jag genom ett område med nygallrad furuskog. Det var ovant, jag kände inte riktigt igen mig. Plötsligt for en vindil genom trädtopparna. Den förflyttade sig snabbt och väldigt distinkt, från snett bakom mig, över platsen där jag stod och vidare mot kalhygget till höger om mig. Känslan var ungefär densamma som när ett flygplan passerar på låg höjd, om man kan tänka sig det utan buller. Jag blev stående och såg bort mot kalhygget en stund. Funderade…

I grekiskan görs ingen åtskillnad mellan vind och ande. Det är samma ord. Därför kan man i Bibel 2000 läsa, i det allra första kapitlet, att ”en gudsvind svepte fram över vattnet”, när alla andra översättningar jag läst gör tolkningen att det var Guds ande som svävade över vattnet. Man kan tycka att i en bok om Gud är det senare rätt självklart. Men det är en annan historia.

Det jag tänkte där jag stod, var att träden är som jordens känselspröt för vinden. Där de växer är det möjligt att spåra vindens framfart. Vi inte bara hör vinden, vi ser den också, hur svag den än är. På kalhygget försvann vindilen. Fast egentligen gjorde den förstås inte det, inte direkt i alla fall, det gick bara inte att följa den längre. Känselspröten var ju borta.

Kanske är det med träden och vinden som med människan och Guds Ande. En människa som har sin känslighet i behåll kan uppfatta att livet är mer än det vi tar in med våra sinnen. Den som fått sitt själsliv skövlat, som ett kalhygge, märker däremot ingenting. Bara när det tar i ordentligt känns det något. Men när man står på ett kalhygge med vinden i öronen är det bara obehagligt. Då lyssnar man inte, fascineras inte. Man avskärmar sig istället. Drar på sig huvan och skyddar sig så gott det går.

Det blir ingen riktig slutkläm på det här inlägget. Vinden fortsätter blåsa, vart den vill… Men jag gjorde en notering till under min lördagspromenad. Den återkommer jag till lite senare, efter reportaget från min dramatiska fjällvandring som jag utlovade igår.

Fjällkänning

2010-04-10T23:08:00.011+02:00

Idag gjorde jag årets första vandring på det lite längre spåret i hemmaskogen. Det var inte fullt så skönt som jag hade tänkt mig, för det hann bli mulet innan jag kom iväg och uppe på höjderna blåste det lite för mycket. Men det var ändå en positiv upplevelse. Som vanligt numera tog jag en tepaus uppe i älgtornet, knappt halvvägs. Däruppe är det inte svårt att få fjällkänning…

Medan jag gick vidare tänkte jag på två saker. Dels på sambandet mellan företags vinstmaximering och bristen på ungdomsjobb, dels på min fjällvandring i Abiskoområdet för snart elva år sedan - den vandring då det höll på att gå riktigt illa. Ett tag funderade jag på att utveckla de första tankarna till ett blogginlägg, men jag kände att det var rätt tråkigt. Girighet må vara en av mina käpphästar, men jag behöver kanske inte tjata om det jämt. Istället har jag rotat fram den artikel jag skrev för församlingstidningen vintern efter den dramatiska vandringen. Den får bli söndagslektyr för de bloggläsare som hittar hit i morgon.

Ett litet smakprov ska jag i alla fall bjuda på idag. Det är faktiskt vad som skulle kunna vara bildtexten till den bild jag har i toppen på bloggen…

Innan jag börjar den mödosamma nedstigningen från kalfjället, genom skogen av krokiga björkar på fjällets östsida, sitter jag en stund och ser ut över Torneträsk, nästan trehundra meter längre ner. På andra sidan reser sig flera snöklädda toppar som jag inte känner namnen på. Kartan räcker inte till. Jag knaprar i mig det sista av mitt fjällgodis, en blandning av mandel och russin, tar några bilder med den lånade kompaktkameran och gör mig redo för den sista kraftansträngningen. Den blir just så smärtsam som jag anat.

Sexövergrepp, badande barn och en krossad fiol

2010-04-10T14:25:00.004+02:00

Det är mycket fokus på katolska kyrkan nu, i samband med att det ena sexövergreppet efter det andra kommer i dagen. Några har förstånd att se detta som ett samhällsproblem som spiller över bland kyrkans folk, medan de redan arga motståndarna till tron med ännu större frenesi ägnar sig åt att slänga ut både det smutsiga badvattnet och det eventuella barnet...

I det här sammanhanget kommer jag att tänka på något jag skrev i höstas. Det handlade inte om utslängda barn utan om krossade Stradivarius-fioler, men det kan vara samma sak ibland:

Tyvärr har också en hel del övergrepp begåtts i Guds namn. Och förvisso mycket dumhet, även om det kanske inte funnits onda avsikter. Men är det skäl att kasta ut fiolen? Att den ibland råkar hamna i händerna på någon som spelar falskt? Skulle inte tro det. Inte när det faktiskt handlar om en äkta Stradivarius!

Här är inläggen: Trasha fiol , Det var ingen Stradivarius

Skrivbordsstädning - och den viktiga frågan Varför?

2010-04-08T21:56:00.008+02:00

Jag städar bland papper på skrivbordet, en ansenlig hög vid det här laget. Åtminstone tre kuvert i olika storlekar ligger uppsprättade och tömda på sina respektive innehåll, fullklottrade med anteckningar på båda sidor. En del av anteckningarna är idéer till blogginlägg, andra är helt enkelt tankar som jag velat strukturera och komma ihåg. Ibland vet jag knappt vad det är jag tänker innan det blivit visualiserat på ett gammalt kuvert från SEB eller Mecenat…

På ett av kuverten läser jag följande tre punkter:

1. De stora frågorna i livet får bättre svar.

2. Det stämmer med människans inre kompass, känslan av vad som är rätt och fel, vår unika ställning bland annat levande. Rent av med ett sådant begrepp som humanism.

3. Det stämmer med min egen erfarenhet. Upplevelse!

Det är inget färdigt, utstuderat litterärt storverk. Bara tre minnespunkter som jag kladdat ner någon gång, när jag funderat över vad jag skulle svara på frågan: Varför är du kristen? Det fullständiga svaret är naturligtvis mycket längre. Lite pytsar jag ut då och då på den här bloggen, men allra bäst passar det nog för lågmälda samtal under långa kvällspromenader…

Kvällspromenad

2010-04-07T23:25:00.004+02:00

Det är sen kväll, mitt i veckan. Jag är trött efter dagens arbete och borde egentligen sova, men istället går jag ut. Luften är sval och full av liv. Så annorlunda mot för några veckor sedan, när snön fortfarande låg djup. Det blir en längre promenad än jag tänkt mig. Fram och tillbaka mellan husen, de välkända gatorna som jag vandrat så många gånger förut. De flesta av fönstren gapar tomma och mörka. Det här är de morgonpiggas revir. Deras som börjar varmköra bilen vid halv sju och som är hemma hos familjen igen när jag fortfarande har timmar kvar av mitt dagsverke. Jag passar inte riktigt in men trivs ändå.

Jag har mycket att fundera över ikväll. Det finns knappast något bättre att göra då än att vandra. Benens monotona rörelser gör att det händer saker i själen. Jag vet inte riktigt hur det hänger ihop. Samtal brukar också kunna göra sig allra bäst på gående fot. Men ikväll har jag ingen att prata med. Säger bara hej till en granne som tar dagens sista runda med hunden.

När jag kommer in skriver jag ett ganska meningslöst blogginlägg och gör några små justeringar av designen. Det får vara bra så. I morgon är det en ny dag.

Folie

2010-04-06T11:09:00.001+02:00

Jag behöver en ny bokhylla. Nåja, behöver är inte riktigt rätt ord, för jag har plats för mina böcker redan nu. Men jag vill fylla ett tomrum med en hylla. Vad jag sen ska fylla hyllan med löser sig alltid.

Efter att ganska länge och många gånger ha konsulterat IKEA-katalogen, var jag så på plats i Kållered och tittade. Och jag blev besviken. För det jag hade siktat in mig på, det som nu tydligen är företagets stolthet när det gäller bokhyllor, systemet Bestå, visade sig bestå av spånskiva täckt av den tunnaste, ynkligaste plastfolie jag någonsin sett på en möbel. Det ser bra ut, men på kanterna kan man skrapa sönder ytskiktet med en tumnagel – om man skulle få lust med det.

Jag gick därifrån besviken, som sagt. Men jag tänkte att IKEA kanske egentligen bara är som livet i stort. Det är många snygga och ibland riktigt imponerande ytor, men de går att skrapa bort med tummen. Och därunder finns inget annat än spånskiva.

Ord, ord, ord…

2010-04-05T20:41:00.002+02:00

Ibland blir jag trött på mig själv. Så välformulerad (tror jag i alla fall – för det mesta) och analytisk, petig med detaljerna, noga med att använda rätt termer. Det som är svart kallar jag svart, det vita vitt. Inte tvärtom. Men ändå, med all min möda är det ändå bara ord, ord, ord…

Ord är viktiga, ord är makt. Javisst! Det är ingen nyhet, det är gammal revolutionär skåpmat. Med ord gnager man sönder fästen och skapar nya sanningar. Med ord vänder man strömningar och tänder folkmassor. Med ord bygger man upp, med ord bryter man ner. Det är inget att ta lätt på, men det kan bli för mycket.

Idag var jag inne på ett av de större elektronikvaruhusen i Göteborg. Det var en jobbig upplevelse, med mina numera väldigt känsliga öron. Ljudet slog emot mig som en tsunamivåg som inte ville ta slut, och jag fick stålsätta mig för att orka kika på det jag kommit dit för. Det var mycket musik och sådana ljud som uppstår när många människor är i rörelse. Men det var också mycket prat. Ord som flög genom luften. Genom mina 9dB öronproppar blev det till en kompakt massa av ljudvågor. Det var skönt att komma ut därifrån sen.

Ibland får jag samma känsla när jag läser bloggar och artiklar på nätet. Alla har åsikter om allting. Var och en är sin egen predikant, var och en med sin alldeles egna sanning som måste predikas. Och kommentarerna viner fram och tillbaka, hånet likaså – från dem som inte har något annat att tillföra. Bruset blir allt högre. Är det någon mening med att försöka göra sin röst hörd i detta oväsen? Kan det förändra liv?

Ord behöver få förändra livet. De behöver ”bli kött”. Blir de inte det utan bara studsar hit och dit, ältas och fingranskas, värderas och katalogiseras – då nöter de ner och gör oss trötta. Jag är trött just nu. Jag längtar efter mer substans i mitt liv, och framför allt då mer av det som bibeln berättar om efterföljelse och lärjungaskap. Jag vet att vi är många kristna som gör det. Som tröttnat på materialismens sövande vaggvisor och TV-soffornas isolerande förbannelse.
Vi är många som längtar efter ett mer radikalt liv, där Guds levande ord kan bli kött och kärleken manifesteras. Som efter den första påsken. Nej, inte den första, men den då Jesus genom sin uppståndelse gav påsken en helt ny betydelse. Då, när de som upplevt pånyttfödelsens under var tillsammans varje dag i templet och prisade Gud, i stor glädje.

Men sånt har vi inte tid med idag. Vi måste jobba vidare för att kunna hålla köpkarusellen igång. Och jag får fortsätta med mina ord. För trots allt, ord är makt, det är inget att ta lätt på. Om inte annat så förändrar de mig själv med tiden. Blir kött i mitt eget tänkande…

I Kristus

2010-04-04T18:07:00.003+02:00

Detta är en fortsättning och en avrundning på de två senaste inlägget, och på det som startade hela tankekarusellen om att duga som vi är. Läs dem först, om du inte redan gjort det. Och se filmklippen!

Vara älskad men ändå inte duga?
Mitt liv som plastmugg
Mitt liv som plastmugg – extended version

I Kristus… Det är ett sånt där begrepp som vi troende slänger omkring oss lite då och då. En självklarhet bland många andra självklarheter, kanske. Men ett begrepp som väl vid närmare eftertanke är ganska märkligt ändå. Vad då ”i Kristus”…?

Det måste vara fler än jag som reagerat över det här uttrycket genom åren, för det har i olika sammanhang dykt upp andra ordvändningar som försöker förklara vad det handlar om. Ord som sätter fokus på samhörighet och gemenskap, som ”med” eller ”tillsammans med”.

Det är inte fel att försöka hitta nya ord för att beskriva gamla sanningar. I själva verket lär det vara nödvändigt om vi ska kunna göra oss förstådda. Men en obegriplighet som jag själv gärna behåller, är just denna att vara i Kristus. I alla fall om jag får chans att utveckla den lite. För efter att bilden av den brustna plastmuggen som får plats och funktion i det riktiga glaset, kom till mig för några år sen, har jag inga problem med begreppet längre. Den bilden säger ju det mesta! Och det den inte säger direkt kan man lätt brodera ut…

1. Jesus är Gud, som vi en gång skapades till likhet med. (”Låt oss göra människor till vår avbild.”) Han är det stora, starka originalet. I extra tjockt, härdat glas…

2. Hur värdelösa vi än tycks vara slänger Skaparen inte bort oss. Istället kommer han till oss och erbjuder oss en väg ut ur vår dysfunktionella trasighet. En lösning som till skillnad mot alla andra håller ända in i evigheten. Vi erbjuds att ta plats i Guds eget centrum, en plats där vi passar in perfekt. Vill vi bara se vårt behov och låta honom lyfta in oss i värmen, då sker undret!

3. I samma veva som bibeln talar om att vara i Kristus så talar den om att Kristus är i oss. Det kan beteckna den absoluta gemenskapen, där ditt och mitt flyter ihop och gränserna blir otydliga. Det kan också verka lätt schizofrent… Men också detta tycker jag blir tydligt i bilden: Gud Frälsaren som omsluter och helar, och Gud Anden som fyller det inre tomrummet med liv…

4. Men plastmuggen är fortfarande brusten! Självklart, tänker du, det handlar ju inte om någon trollerikonst. Det var en trasig mugg som återfick sin funktion inne i det stora glaset, men den blev inte hel i sig själv bara för det. Nej, den blev inte det, och kanske är detta en av de viktigaste insikterna att ta med härifrån. Att hur genomgripande, omvälvande och radikalt frälsta vi än blivit så är vi fortfarande, så länge det här livet varar, samma trasiga människospillra, med förmåga att göra både oss själva och vår omvärld illa. Det är bara i Kristus vi är hela och fungerande, och vi kan när som helst lämna tryggheten i det stora glaset och begå i stort sett vilka dumheter som helst. Det är ingen vacker syn när det sker…

Tack och lov finns det alltid en väg tillbaka. Gud är barmhärtig och snar att förlåta! Men bäst för alla är ju förstås om vi lyssnar till Herrens ord, som de återges i Johannesevangeliet 15: ”Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er … utan mig kan ni ingenting göra.”

Mitt liv som plastmugg – extended version

2010-04-02T15:00:00.002+02:00

Nej, det blir inga fler filmklipp nu. Det är kanske snarare extramaterial det handlar om. ”Behind the scenes”, som det brukar stå i DVD-menyerna. Lite mer tankar om klippen i förra inlägget…

Det första klippet handlar förstås om någon slags paradisisk ursprunglighet. ”Gud skapade…” Exakt hur det skapandet gick till kan man ha olika uppfattningar om. Bibelns version är ju idag starkt ifrågasatt, även bland många kristna, men att det var Gud som stod för skapandet verkar vi i alla fall kunna vara överens om. Gud skapade, och Gud fyllde med liv. Och allt var gott, så står det.

Till det andra klippet är det ett enormt hopp. Om bakgrunden till det första bara går att ana, handlar detta om den tillvaro vi lever i nu. Och vi känner alla denna brustenhet i någon mån. Frågan är vem som bär ansvaret för den. Är det jag själv, någon annan eller bara de ”omständigheter” jag fötts in i? Frågan är egentligen helt avgörande, och kanske kan man säga att den utgör en vattendelare inom kyrkan, mellan klassikt tro och liberal tro. Var människans fall en verklig händelse som påverkar alla människor även idag? Finns synden, och behövs det en försoning? Eller handlar allt bara om att ”finna mig själv” såsom älskad av Gud?

Om de två första klippen varit en slags prolog, så är det tredje själva kärnan i det jag vill säga med inlägget. Där finns svaret på frågan i rubriken – duger jag? Där finns också, förhoppningsvis, en förlösande faktor för den som bara känner fördömelse när ordet duga dyker upp. För visst är det så att det lätt går på djupet i vår självkänsla, eller kanske snarare brist på självkänsla, när vi talar om att duga. Men här blir det tydligt att det inte handlar om människovärde utan om funktion. Den som spruckit läcker, så är det bara. Och en sprucken mugg duger inte till det den är avsedd för. Däremot duger den mycket väl att vara föremål för någons kärlek!

Tydligt blir det också att det inför Gud inte finns någon skillnad mellan oss människor. Vare sig vi bara spruckit lite eller blivit helt krossade så kan Gud inte fylla oss med det eviga livet, det som han längtar efter att göra. Jag skulle tro att detta många gånger varit ett av kyrkans stora problem, och något som stött bort människor från tron, att de spruckna muggarna sett ner på de krossade och trott sig vara förmer än de. Det går bra att göra det – så länge man är tom, eller så länge man lyckas blunda för det faktum att man själv läcker…

Det sista klippet rör förstås vid den kristna trons absoluta fundament. Men det tänker jag återkomma till efter döden och uppståndelsen. Ja, inte min egen då, men den vi firar just nu.

Till dess önskar jag er alla en Glad Påsk!

Mitt liv som plastmugg, eller: Duger jag som jag är?

2010-03-28T18:49:00.008+02:00

Idag tar Bergmans Bryderier filmtekniken till hjälp för att ge en lite annan vinkling på den känsliga frågan: Duger vi? Av tekniska skäl fick det bli stumfilm - men sådana kan vara väl så talande ibland...

Läs inledningen, se klippet, och skratta gärna åt det fåniga i liknelsen. Men tänkt efter lite också! Mer funderingar kring de här klippen lär det sen bli i kommande inlägg.

1. Gud skapade Människan - och fyllde henne med sin livgivande ande. Allt var gott och väl.

2. Men världen är inte längre som den en gång var. När livet tar i med hårdhandskarna spricker vi lätt. Och för en del går det riktigt illa...

3. Och så kommer då frågan: Duger vi? Kan vi fortfarande vara bärare av livet från Gud, det som vi var ämnade till från början? Vi provar...

4. Vad gör då Gud när det ser ut så här på hans köksbord? Kastar han bort det trasiga och köper nytt? Nej, han gör ju inte det, för "så älskade Gud världen att han gav den sin ende Son, för att de som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv." Så ifrågasatt, hånat och bortförklarat. Men så tydligt det blir vad det handlar om, när man ser det så här:

Mer funderingar lär det alltså bli. Men kommentera gärna redan nu! Vad gav detta dig för tankar?

Oxfordprofessor smäller Dawkins på fingrarna

2010-03-26T10:08:00.007+01:00

Dagen skriver om matematikern John Lennox besök i Stockholm denna helg. Han framställs som en av nutidens skarpaste försvarare av den kristna tron, och om man vinner debatter mot extremateister som Richard Dawkins så är nog det ingen överdrift. Hade jag själv haft lite närmare till huvudstaden skulle jag definitivt besöka Betlehemskyrkan imorgon. Nu får jag nöja mig med att läsa recensionerna därifrån.

Jag kan inte låta bli att knycka ett par citat ur artikeln. Det här argumentet använder jag själv gärna:

" Mitt främsta argument är att den ateistiska hållningen underminerar hela det rationella synsätt vi använder för att bedriva vetenskap. För om vår hjärna bara är resultatet av en opersonlig naturalistisk process, varför ska vi då lita på någonting som hjärnan säger?"

Och om själva debatterandet med Dawkins säger Lennox så här:

"Andra bedömare får tala för sig, men om jag får säga min mening så är Dawkins argument dessvärre ganska barnsliga, framför allt i de senare böckerna. Och jag hoppas att jag har kunnat presentera ett mer hållbart försvar för den kristna världsbilden."

Läs gärna hela artikeln här.

Till helgen ska jag sen försöka återkomma med mer om detta med att "duga" inför Gud. Om jag får till det tekniska...

I svag belysning ser Jesus helt annorlunda ut…

2010-03-24T22:42:00.005+01:00

Jag nämnde för några dagar sedan att det hände något märkligt med ikonen i min hall. Det var egentligen inte helt sant, för ikonen hängde där den hängde och såg förmodligen precis likadan ut hela tiden som jag stod där. Det som var lite fascinerande, och som blev till en tanke, var helt och hållet ett fenomen som handlar om ögonens funktion i skum belysning…

Vad som hände var att jag som så ofta förr hade stannat upp framför ikonen, på väg någon annanstans. Strax under Jesus sitter strömbrytaren till hallbelysningen, och eftersom det blivit dags att släcka för kvällen passade jag på att göra det. Det var då bilden framför mig fick ett liv som jag inte sett förut. Plötsligt förändrades konturerna, och skarpa färger dansade över ytan. Så fort jag flyttade blicken lite försvann färgerna utåt kanterna och Jesus såg mer normal ut, men det var fortfarande en helt annan bild än den jag blivit van vid. En lång stund blev jag stående där, och jag tände och släckte några gånger för att försäkra mig om att det faktiskt var samma bild fortfarande. Det var det – men varje gång jag släckte var fenomenet tillbaka.

Det kan låta lite barnsligt, att stå och titta så där och låta sig fascineras av något som uppenbarligen är helt naturligt. Må så vara. Men tanken jag fick kändes ganska relevant. För visst är det så att vi gärna vill skapa oss en egen bild av Jesus. En som passar oss, och som kan förändras beroende på var vi fäster blicken. Detta är möjligt i svag belysning, när våra ögon inte fungerar riktigt bra, och det kanske kan vara en anledning så god som någon att stanna kvar i skymningen…

Men det finns ett ljus som visar honom mer som han är. Det är det ljus som Gud själv lyser med, för var och en som tar emot honom. När det ljuset tänds, då blir konturerna fasta och färgerna klara. Då först går det att se att Gud är densamme genom hela Bibeln. Att han alltid älskat människan och sträckt sig efter henne. Och i det ljuset blir det alldeles tydligt vad korset handlar om, det kors där Jesus gav sitt liv för världen.

Så länge vi är kvar i mörkret har vi ingen chans att se allt detta. Då kan vi som bäst underhålla varandra med våra olika bilder av vem vi tror att Gud är, och vi kan spekulera och fundera. Och det är absolut inget fel i det, så länge vi inser att vi lever i ett skymningsland och bara anar konturerna av en gestalt utan ansikte. Om samtalen och funderingarna så småningom leder fram till att vi vågar be Honom som har hand om ljusknappen att komma in i våra liv och tända ljuset, då är allt gott och väl…

Och han sade till dem: ”Detta är vad jag sade till er, medan jag ännu var hos er: Allt måste uppfyllas som är skrivet om mig i Mose lag, hos profeterna och i psalmerna.” Sedan öppnade han deras sinnen, så att de förstod skrifterna. (Lukasevangeliet 24:44-45)

Vara älskad men ändå inte duga?

2010-03-21T23:13:00.005+01:00

Är människan innerst inne god eller ond? Frågan kom upp i bönegruppen häromdagen, och den visade sig vara en fråga som engagerade. Själv har jag inget problem med insikten att jag är ond. Eller snarare: jag sörjer över den allt djupare insikten om min egen oförmåga att göra det goda jag vill, men samtidigt blir jag alltmer tacksam över Guds godhet i det att jag ändå får vara hans barn – tack vare det Jesus har gjort.

Men frågan engagerade alltså, och det visade sig att vi inte riktigt var överens. För någon var det väldigt viktigt att inte behöva se sig själv som ond. Det låg något ytterst jobbigt i detta. Vi hamnade i en djup diskussion om på vilka premisser det egentligen är Gud älskar oss. Om det är för att det trots allt finns en inneboende godhet i oss som bara blivit skymd och stympad av det vi kallar ”synden”, eller om han älskar därför att … han bara gör det!

I den teologi som Jonas Gardell blivit galjonsfigur åt, verkar problemet att få ihop kärleken med en ond kärna i människan vara oöverstigligt. Den yttersta konsekvensen blir att synden inte finns och att Gud enbart är accepterande kärlek. Han älskar mig precis som jag är, och eftersom det alltså inte finns något som hotar att skilja mig från gemenskapen med honom, finns inte heller någon anledning från hans sida att vilja förändra mig. Detta må vara en attraktiv teologi, men frågan är om den är rätt. Och om den har något mer att tillföra mitt liv än lite allmän tröst.

Klassisk kristen tro säger att människan har kommit bort ifrån Gud och att något gått sönder på djupet inom oss. Och hur vi än anstränger oss så klarar vi inte av att själva ta oss tillbaka in i värmen. Vi behöver en frälsare, inte bara en lärare och vägledare. Men idag har vi fått problem med begreppen synd och skuld. Något som vad jag förstår hänger ihop med en allt tyngre börda av skam. Vad det här handlar om kan jag inte fördjupa mig så mycket mer i här, det skulle bli för långt och krångligt. Jag nöjer mig med att konstatera att det för många låser sig på det här området. Vi skäms över vilka vi är, och för att motverka det måste vi ha en Gud som accepterar oss som vi är. Det går inte att se hans kärlek tillsammans med ett behov och en önskan från hans sida om att förändra oss. Att vi skulle behöva förvandlas från det vi är idag till att bli lika honom själv. Det funkar bara inte! Och i detta missar vi hela poängen med den kristna tron…

För just detta är vad kristen tro handlar om – att vi inte duger som vi är, men att vi ändå är djupt älskade och efterlängtade. Och att Gud själv kommer med lösningen på våra problem och vår oförmåga, om vi bara ser den och låter honom göra det.

Men att inte duga, det är alltså väldigt hårdsmält. Jag får nog återkomma till vad det egentligen betyder och handlar om – så som jag ser det…

En liten fundering om Maria, dagen till ära

2010-03-21T17:31:00.008+01:00

Jag läste Åke Bonniers inlägg om Maria, och efter att ha avfyrat ett par kommentarer på hans blogg funderar jag nu vidare över detta ämne. Det är visserligen en parentes, för jag har flera andra inlägg på gång, men även parenteser kan behöva få komma fram ibland.

Det jag närmare bestämt funderar över är varför Maria kommit att få en så viktig ställning, först och främst inom katolska kyrkan men även hos många som inte ser denna som sin andliga hemvist. Varför måste hon vara speciell?

Tittar man riktigt långt tillbaka i historien skulle en förklaring kunna vara ren synkretism, alltså religionsblandning. Dyrkandet av gudomar bestående av mor och barn fanns långt innan den kristna kyrkan formades, och det är inte osannolikt att detta helt enkelt sugits upp av kyrkan. Det finns andra fenomen och symboler i framför allt det katolska gudstjänstrummet som skulle kunna tolkas på samma sätt. Som rester av hednisk soldyrkan, t.ex.

Men det är inte detta som jag vill stanna inför. Är vi riktigt ärliga så tenderar vi nog att vara lite synkretistiska allihop i vår vardag. Det är svårt att vara riktigt renlärig. Nej, det jag stannar upp inför är denna tanken att Maria måste vara särskilt helig eftersom hon får uppdraget att föda Guds Son. Med vördnad kallar många henne Guds Moder, och ser henne alltså nu sittande i en särskild position i himlen, där hon ber för oss. För mig är detta en mycket märklig och främmande tanke.

På ett sätt kan jag förstå problemet. Här ska alltså den Helige, Gud själv, komma till jorden som människa. Hur skulle kan kunna göra det genom en människa som är fläckad av synd? Och speciellt med vetskap om arvsyndens obeveklighet, där barnet som föds med nödvändighet får del av föräldrarnas benägenhet att synda. Det är en ekvation som inte går ihop.

Lars Flemström berättar i en av kommentarerna hos Bonnier om medeltida teologer som försökte spåra Marias syndfrihet bakåt via hennes mamma, mormor och så vidare, men när de kom ändå tillbaka till Eva var de tvungna att inse att det var en återvändsgränd. För Eva var ju enligt skriftens ord definitivt inte syndfri. Jag vet inte hur sann skildringen är, men den förefaller trolig. Och kanske var tanken inte helt fel, för om det verkligen är så att vi ärver synden, hur kan då det barn som ska bli ”Guds rena offerlamm” komma till världen på vanligt vis? Med det tankesättet kan inte Jesus ha varit syndfri, om inte Maria också var det.

Om inte… Om inte det är så att synden bara förs vidare från far till barn. Eftersom Jesus inte hade någon jordisk far faller då problemet med arvsynden bort. Jag skulle tro att denna tanke inte på något sätt är unik i teologins historia, men lite jobbig är den kanske för alla oss fäder. Hm…

Nå, egentligen tycker jag det borde räcka med att lyssna till vad ängeln säger till Maria, för i de orden ryms som jag ser det hela svaret på frågan om hennes särställning. Så här står det i Lukasevangeliets första kapitel:

”I den sjätte månaden (av Elisabeths graviditet, min anm.) blev ängeln Gabriel sänd från Gud till en ung flicka i staden Nasaret i Galileen. Hon hade trolovats med en man av Davids släkt som hette Josef, och hennes namn var Maria. Ängeln kom in till henne och sade: ”Var hälsad du högt benådade! Herren är med dig!”

Du högt benådade… Är det ord som riktas till någon som hela tiden varit utan skuld? Naturligtvis inte, det är inte den rättfärdige som behöver bli benådad, det är den dömda brottslingen. Maria var som vem som helst av oss!

Och just i detta, att Maria var en helt vanlig, syndig människa, tänker jag ligger det riktigt stora. För när denna vanliga, unga flicka tar emot nåden att bli mor till Guds Son, då blir hon inte bara en vördnadsvärd person. Inte heller blir hon bara en förebild för oss i det att hon säger ja till Guds kallelse – och att Gud därigenom kan fullborda sin plan genom henne. Nej, det riktigt stora, tänker jag, är att detta visar hur Gud vill komma till var och en av oss som säger ja till honom, och på sätt och vis befrukta våra liv genom sin Ande. Och precis som Maria får vi så ge den Helige till världen, genom våra liv och våra ord. Det är stort! Det är nåd!

Och i himlen finns en enda som ber för oss. Det räcker. ”Ty Gud är en, och en är medlare mellan Gud och människor, en människa, Kristus Jesus.” (1 Tim 2:5)

Hjältedåd med fnissvarning

2010-03-18T13:54:00.001+01:00

När OS avslutades flaggade jag för de verkliga hjältarnas spel, Paralympics. Nu är det i full gång, men hjältar eller inte, ibland blir det lite komiskt. Jag läser på svt.se:

”Först ramlade Axelsson på första varvet och bröt staven. Han var snabbt uppe igen och hade kommit in i rytmen igen då nästa vurpa kom, i den ödesdigra kurvan som även många OS-åkare hade problem med i Whistler. Axelsson föll igen och den här gången tappade han protesen till sitt skadade ben.

- Vi börja leta efter den och då var det bara att bryta…”

Jag skrattar gott, men med mycket värme. Heja Sverige!

Finns det ljus i varje mörker?

2010-03-18T11:01:00.006+01:00

Det rapporteras idag om en totalförlamad 31-årig kvinna som ber socialstyrelsen att få avsluta sitt liv. Hon kan inte röra sig och inte heller dra ett enda andetag på egen hand. Sedan sex års ålder är hon bunden till respirator.

Enligt gällande lagstiftning har man rätt att säga nej till all behandling, även livsuppehållande sådan. Får jag ett cancerbesked kan jag tacka nej till både strålning, cellgifter och operation och låta sjukdomen döda mig. I det här fallet rör det sig om en neurologisk sjukdom som utan behandling dödar kvinnan. Är det då ett fall av dödshjälp att stänga av respiratorn? Det ses som en svår gränsdragning.

Och svårt är det naturligtvis, när man vet att kvinnan kommer att dö av kvävning strax efter att respiratorn stängts av. Det är lite lättare att sluta med en behandling som inte dödar direkt. Men rent principiellt borde det inte vara någon skillnad – mer än att kvinnan i det här fallet begärt att få bli sövd i samband med att respiratorn stängs av, just för att slippa uppleva kvävningsdöden.

Det som gör mest ont i mig själv när jag läser artiklarna, är det tragiska i att den här människan inte kan uppleva någon mening med sitt liv. Jag har full förståelse, men samtidigt är jag övertygad om att det inte finns några hopplösa fall för den Gud jag tror på. Han både vill och kan hjälpa oss alla, och först och främst då till känslan av att livet har mening hur det än ser ut.

Det vore förmätet av mig att påstå att jag varit någonstans i närheten av kvinnans situation - det som drabbade mig i höstas utgjorde inget verkligt hot mot mitt liv. Men upplevelsen av kris var lika verklig, och jag såg ingen möjlig fortsättning på livet. Där kom tankarna på att avsluta det in också i mitt sinne. När Jesus så kom till mig i den situationen, sent en kväll då jag stod framför ikonen i hallen och förtvivlat bad om hjälp igen, var mina första ord: ”Nu är jag inte rädd längre.” I nästa andetag viskade jag: ”Nu spelar det ingen roll om jag blir helad eller inte.” Det där sista backade jag från sen, med ett leende som jag är säker på att Gud delade. Men känslan just då var viktig, att mitt eget tillstånd faktiskt var helt betydelselöst så länge jag fick vara så nära Jesus som jag var då. Jag hade total sinnesro.

Jag tror att Jesus kan bota den mest hopplöst förstörda människokropp. Men det vanligaste undret, och det viktigaste, är just detta som sker på insidan i mötet med honom. När de omständigheter man befinner sig i plötsligt förlorar all betydelse. Jag såg honom inte den kvällen, men jag kunde förnimma hans närvaro starkare än någonsin. En närvaro som i sig själv drev undan all rädsla och meningslöshet. Detta är något som jag önskar och ber om för henne som nu bara väntar på att få dö. Och för vem som helst som ännu inte upplevt det. Eller som varit där men tappat bort det och blivit bitter. Det är aldrig för sent att vända hem igen.

Dagen
SVD

Farliga friskolor? Mitt liv blev förstört i en kommunal…

2010-03-15T11:47:00.008+01:00

På uppdrag av DN har Synovate undersökt svenskarnas inställning till religiösa friskolor. Enligt denna undersökning tycker 46 % att sådana borde förbjudas, medan 40% är positiva. Det är ingen jättestor skillnad kan man tycka, men för mig blir detta till ett rött skynke…

Det är inte så att jag är odelat positiv till religiösa skolor. Jag har sett på nära håll att det kan bli väldigt fel. Men det är skillnad på religion och religion, och även inom kristenheten finns det stora skillnader både i hur man tolkar Bibelns budskap och hur man ser på barns fostran in i ett kristet liv. Det går inte att dra alla över en kam.

Vad som stör mig är alltså egentligen inte själva undersökningsresultatet, utan insikten om att det bakom den negativa attityden hos såpass många finns en tro på den kommunala skolan som mer objektiv och mer känslig för enskilda elevers behov. Till skillnad mot en religiös skola då, där eleverna indoktrineras och tränas till tankesätt och agerande som strider mot samhällets grundläggande värderingar. Jag tror nog att det kan vara så i vissa fall, men knappast i alla eller ens i flertalet.

Själv fick jag mitt liv förstört i en kommunal skola (som jag tidigare berättat om här). Det var på 1960- och 70-talet, när man knappt visste vad mobbing var. Idag pratar man om det, och det krävs handlingsplaner för att hantera det, men problemet är ungefär detsamma som då. Barn mobbas fortfarande. Barn får sin självkänsla stukad för livet. En del orkar inte ens leva.

Detta tror jag är ett betydligt större problem än att man vid sidan av den ordinarie undervisningen får höra att det finns en Gud som har skapat världen och som älskar oss människor. Den sanningen har aldrig skadat någon.

Dagen
DN , DN

Vad man inte bör göra en sen söndagskväll, inför en ny arbetsvecka

2010-03-14T23:44:00.004+01:00

Ibland gör man dumma saker, bara för att något måste hända. Denna dag hände absolut ingenting, och frustrationen över saker som inte fungerar i hemmet växte sig med timmarna allt starkare. Så, framåt 22-tiden, när det borde ha varit dags för nervarvning och laddning inför den nya veckan, då satte jag igång att möblera om!

Nu är allt totalt kaos. Det är ingen bra start på en ny arbetsvecka, men det innebär samtidigt nya möjligheter. Fast troligast är att allt till slut hamnar där det var när jag inledde det hela. Det brukar vara så. Ungefär som när man organiserar om på jobbet, alltså...

När jag fått ordning igen ska jag fundera lite mer över det här med förändring. Om det är så att Gud vill förändra oss eller om han köper oss som vi är. Och så hände det något märkligt med min ikon i hallen som jag tänker berätta om. Med mera...

Ha en bra vecka, och välkommen tillbaka!

När jag upptäckte att det står tvärtemot vad ha sa att det gör, i Bibeln…

2010-03-13T10:54:00.001+01:00

Jag såg ett program på TV i tisdags. Det var en man som berättade om Gud och om vad det står i Bibeln och så, och han förklarade väldigt pedagogiskt och bra varför det mesta av det vi kan läsa där inte stämmer. Han var lite allvarlig ibland, men mest var han skojig. Speciellt när han klädde ut sig till en tant med stora glasögon och gjorde grimaser. Jag tror i alla fall att det var han, för jag tyckte att jag kände igen rösten.

Det han berättade lät väldigt övertygande. Särskilt när han målade upp bilden av Gud som primitiv och blodtörstig. Lite funderade jag över hur jag själv kunnat tro på allt det där med offer i så många år. Inte minst detta med att Jesus skulle ha dött som ett offer för mina synder. Det låter ju egentligen ganska groteskt. Vad är det för en Gud som kräver sådana hemska saker – av sin egen Son dessutom? Älskar han mig inte precis som jag är, som vilken förälder som helst sitt barn? Måste Jesus dö på ett så hemskt sätt för att Gud skulle kunna acceptera mig?

Men när jag funderade på det här så började det dyka upp andra saker från Bibeln som jag läst förut. Och plötsligt blev det hela väldigt konstigt. Äter verkligen Gud offerblod, som han på TV sa att det står i Bibeln om Gud i gamla testamentet? Jag kan inte minnas att jag läst det någon gång. Står det inte snarare tvärt om…? Jag letade lite efter orden jag hade kommit att tänka på, och jag hittade dem så småningom i Psalm 50, från vers 12:

”Vore jag hungrig sade jag det inte till dig, ty min är världen och allt vad den rymmer. Skulle jag äta kött av tjurar eller dricka bockars blod? Nej, låt tacksägelsen bli ditt offer åt Gud och infria dina löften till den Högste! Ropa till mig när du är i nöd, jag ska rädda dig, och du ska ära mig.”

Det här var konstigt, har TV-mannen inte läst hela Bibeln? Han verkade ju vara så lärd. Hade till och med fått någon fin utmärkelse, och en lustig hatt som ska visa att han är väldigt duktig. Men om han nu inte har läst allt som står, kan jag verkligen vara säker på att han själv förstått det där med Jesu offerdöd? När han säger att vi inte behöver bli renade genom att tro på att Jesus dog för våra synder, utan att Gud älskar oss precis som vi är och inte vill förändra oss, har han verkligen rätt då? Det är ju faktiskt precis tvärt emot vad alla kristna har trott i nästan tvåtusen år. Tänk om han har fel? Hur går det då med mig till slut om jag sätter tilltro till hans ord? Det här känns faktiskt lite allvarligt, nästan som om det var en sån där villolära som det varnas för i Bibeln…

När jag läser vidare i Psalm 50 står det så här:

”Men till den gudlöse säger Gud: Hur vågar du läsa upp mina bud och nämna mitt förbund, du som hatar all fostran och vänder ryggen åt mina ord?”

Så märkligt att Gud skulle säga så just i det här sammanhanget. Det är ju nästan som om han hade förstått redan för flera tusen år sen att just det här med offer, förbund och olika stadgar skulle bli ifrågasatt i framtiden. Att det skulle komma människor som ville tala om de här sakerna men som inte skulle lära ut det rätta sättet att förstå dem. Bibeln är rätt spännande, och lite skrämmande ibland. Man ska nog inte behandla det som står där hur som helst. Inte ens om man har en doktorshatt.

Fast en sak han sa, den där mannen som var en tant ibland, det vet jag är sant: Gud älskar oss! Och inte bara som vilken förälder som helst, utan mycket, mycket mer. Tänk om det är därför han är så noga med att vi ska bli på ett speciellt sätt. Rena, och så. Inte för att han själv skulle bli ”smittad” av någon orenhet, utan för att vi ska klara av att vara tillsammans med honom som är helig. Tänk om det finns en poäng här som han i TV-programmet har missat?

Det kommer visst fler program med den här mannen, men jag ska inte titta mer. Jag har fått nog. Jag ska läsa Bibeln själv istället.

Vem vill bli martyr?

2010-03-11T11:56:00.004+01:00

En ung islamist kör sin bil allt närmare målet. Hjärtat slår hårt, pannan är våt av svett. Snart ska planen fullbordas, den han tränats för och förberett sig för under lång tid. Han försöker andas lugnt, vill inte väcka uppmärksamhet. Det får inte ske några misstag nu! Händerna kramar ratten hårt då han svänger av från huvudvägen och ser huset framför sig, med alla människor där utanför. Män som diskuterar och gestikulerar. Kvinnor som står lite vid sidan om och pratar och skrattar. Barnen som leker vid muren. De är fler än han trodde och för ett ögonblick tvekar han. Men sedan lyfter han på locket till den lilla dosan och trycker på knappen.

Två kvinnor sitter i ett halvmörkt rum och delar upp varorna som just anlänt i olika högar. De har arbetat en tid i området och känner vid det här laget behoven väl. Det är många som lider nöd, många som behöver få del av hjälpen, och det är viktigt att det blir så rättvist som möjligt. De är trötta efter resan ut i byarna på förmiddagen. Imorgon är det dags igen. En ny, tröttande färd på dammiga, skakiga vägar. Nya människor som samlas runt bilen för att få sin del. Trängsel och oväsen, men också många glädjefyllda blickar. Det gör att det känns mödan värt.

Plötsligt hörs ett tumult utanför. Män som skriker, flera skott avlossas. En stor smäll. Så slås dörren upp och de båda kvinnorna, som fortfarande sitter på knä längst in i rummet, stirrar för ett ögonblick in i piporna på de automatvapen som riktas mot dem. Så möter deras ögon de hårda blickarna från männen som stormat in, och de vet att det är slut.

Vem är martyr? Den som dödar sig själv och tar så många andra med sig som möjligt, eller den som blir dödad för det enda brottet att vilja sprida ljus och hjälpa medmänniskor som har det svårt?

Oavsett detta så talade Jesus klarspråk om tiden som skulle komma, den sista tiden. Då skulle hans efterföljare bli hatade av alla för hans namns skull, och många skulle bli förföljda och dödade. Naturligtvis är detta inget vi önskar, och vi sörjer när det sker. Men vi får inte glömma hans ord. Och mitt i sorgen och frustrationen över det som ser ut som meningslöst våld, får vi minnas vetekornets lag:

”Om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd.” (Johannesevangeliet 12:24)

Guds rike har alltid växt på det här sättet. Överallt där någon troget följt hans kallelse att hjälpa människor men blivit dödad för det, där har kyrkan fått fäste och vuxit. Det går inte att bekämpa den kristna tron genom att döda de troende!

Världen borde dock kunna klara sig utan martyrer. Och jag tror det finns en väg att åtminstone decimera dem något, men den är helt annorlunda än det ”krig mot terrorism” som utkämpas idag. Det handlar istället om att bekämpa hopplösheten, för bara den som tappat hoppet kan rekryteras för att självmant slänga bort sitt liv.

Dagen 1
Dagen 2

Hjältedåd för yttrandefriheten eller onödig provokation?

2010-03-11T00:43:00.004+01:00

Konstnären Lars Vilks är på tapeten igen, efter att en mordkomplott mot honom avslöjats. Och åter igen publiceras i ett flertal tidningar hans teckning föreställande muslimernas profet som rondellhund. Många röster höjs också till försvar för yttrande- och tryckfriheten, och man menar att ett hot mot Vilks i förlängningen är ett hot mot alla svenskar.

Naturligtvis blir jag också upprörd över dessa ständiga våldsreaktioner från människor som känner sig kränkta. Man borde kunna uttrycka en åsikt utan att bli mördad för det. Men jag blir ändå mer upprörd över Vilks tilltag, och över de tidningar som väljer att publicera hans teckning. För bortsett från de rena våldshoten så vet vi ju att människor blir kränkta, och när vi vet det – varför då kränka dem medvetet? Är inte det att sakna respekt för sina medmänniskor?

Det verkar som om yttrandefriheten har blivit något av en gud för somliga. Och i den gudens namn är nu konstnärer och chefredaktörer beredda att offra ett antal svenskars liv. Eller har man verkligen varit så naiva att man inte förstått de möjliga konsekvenserna? Det framstår för mig som ganska otroligt, inte minst när vi vet vad som blev följden av Jyllands-Postens publicering av Muhammedteckningar. Då attackerades danskar som inte hade något med saken att göra, och människor fick sätta livet till. Detta som en direkt följd av ett antal konstnärers arbete och en chefredaktörs beslut.

Jag inser naturligtvis att det finns ett värde i yttrandefriheten. Den är grundläggande för demokratin och kan behöva försvaras. Frågan jag ställer mig är vilket reellt hot den var utsatt för när hela den här Muhammedbildskarusellen drog igång. Fanns det verkligen ett hot, eller var det bara ren provokation? Jag lutar faktiskt åt det senare…

Det är en sak att stå upp för något man tror på. Som yttrandefrihet, och andra fri- och rättigheter. Men när man därmed sätter andra människors liv på spel, då blir jag tveksam. Finns det inte någon brottsrubricering som passar in på sådant? ”Framkallande av fara för allmänheten”, kanske? Eller i värsta fall: ”Vållande till annans död”?

Jag hoppas att vi ska slippa sådant, men med tanke på den komplott som nu avslöjats ser det mörkt ut. Frågan är hur många människor som ska behöva betala med sina liv för Lars Vilks och diverse redaktörers självpåtagna uppgift som försvarare av den heliga Yttrandefriheten.

Dagen
SVD

Hur hårt får en kristen slå?

2010-03-09T22:02:00.004+01:00

Från Nigeria rapporteras om ännu en blodig massaker i kampen mellan kristna och muslimer. Den här gången var det över 500 kristna som dödades, och det tros vara ett svar på en händelse i januari, då de flesta av offren istället var muslimer.

I Nordirland är läget ett annat. Där tycks man nu, efter tre decennier av våldsamma konflikter mellan katoliker och protestanter, vara på väg mot en hållbar fredsuppgörelse. Det är ju positivt, förstås, men hur har det alls varit möjligt för kristna att bekämpa varandra under trettio år? Efterföljare till den Herre som uppmanade till att aldrig möta ont med ont utan ”vända andra kinden till” och ”välsigna era fiender”?

När jag var relativt nykristen var det väldigt enkelt att se hur det här hängde ihop. De som kallade sig kristna men tog till våld, eller gjorde något annat som var fel, var i själva verket inte kristna. De hade bara tagit på sig en kristen kultur i det yttre, kanske blivit födda in i en etnisk identitet som kristna. Riktiga kristna, omvända och överlåtna till Jesus Kristus, skulle aldrig agera så.

Jag tror fortfarande att det är så här, även om gränslinjen har blivit lite suddigare med åren. Det vill säga, jag kan inte längre döma var och en som begår någon orättfärdig handling och säga att han eller hon inte är kristen. Det är inte fullt så svart/vitt. Att vara kristen innebär inte att vara perfekt, men man är på vandring med Den Perfekte och förändras undan för undan till att bli lik honom.

Men var går då gränsen? Kan en sann kristen göra vad som helst? Jag vet inte. Mina egna gränser har flyttats undan för undan, till min stora sorg. Sådant som jag från början var säker på att jag som kristen aldrig skulle kunna göra, visade sig gå alldeles utmärkt. Skillnaden mot vem som helst är förmodligen bara ångern efteråt. De bittra tårarna när man insett vad man gjort. Men att delta i kravaller och döda människor med en annan tro? Nej, det tror jag faktiskt inte är möjligt för en sann kristen. Gör man något sådant efter att ha mött Jesus, då är man förmodligen också i stort behov av befrielse från onda makter…

Tyvärr är det mest de här stora konflikterna som märks och som det talas om. Hur många gånger hör man inte att ”religion orsakar bara elände”? Men bakom kulisserna, ofta i det lilla och oansenliga, verkar de sanna kristna för försoning och fred. I Nordirland samlades katoliker och protestanter i hemlighet för att ha gemenskap och stötta varandra. Och kristna palestinier och israeler bygger kommuniteter tillsammans. Mönsterbyar där de visar att fred fungerar. Jag vet inte hur det ser ut i Nigeria, men jag är säker på att det förekommer liknande aktiviteter där.

Rubriken är förstås felformulerad. En kristen får inte slå alls. Men på många sätt misslyckas vi alla, och då finns det förlåtelse. Det är något helt unikt med den kristna tron.

Den cyniska ateismen

2010-03-08T23:20:00.003+01:00

Jag hamnade hos Lena Andersson på newsmill häromdagen. Det var något jag sökte efter, spelar ingen roll nu vad det var. Det jag tog med mig därifrån var en förundran över den kyliga tonen. Sen hittade jag en artikel om Richard Dawkins i Dagen. Han har visst fått problem med sina fans. Nu var det inte just det jag fastnade för, utan texten på bilden, från kampanjen som jag redan berört i något tidigare inlägg: ”There is probably no God. Now stop worrying and enjoy your life.” Och åter igen kände jag den kyliga vinden.

Det som kanske stod ut lite tydligare än förut var den djupa cynismen i vad som förmodligen var avsett som ett befriande ”evangelium”. Gud finns nog inte, så njut nu av livet… Jaha? Jo, det kanske kan vara glädjande för den som hållit igen alla njutningar i ångesten över den stränge guden som ska döma allt sådant. Men hur väl landar budskapet hos den som inget liv har att njuta av? Den som drabbats av obotlig sjukdom, en nära anhörigs våldsamma död eller någon annan olycka i livet? Den som blivit förkastad, ”vägd och befunnen för lätt”, utmobbad?

Nej, ateismen har inte mycket att tillföra den här världen. Jag kan argumentera för att den även rent förnuftsmässigt är en dikeskörning, men egentligen räcker det med att inse just detta att den i grund och botten är cynisk och inte ger oss det vi mest av allt behöver och längtar efter: en tillhörighet, ett hem, en varm och kärleksfull famn. Allt det där som vi finner hos Jesus, hos honom som det är så irrationellt och löjligt att tro på…

En smärtans dag

2010-03-08T22:56:00.000+01:00

Idag har många skrivit om jämställdhet och kvinnokamp. Det gör inte jag. Jag tänker istället berätta att jag varit hos tandläkaren och för ovanlighets skull lagat ett hål. Utan bedövning. Det kändes på något sätt väldigt lämpligt just idag…

Ett mindre mångtydigt och kanske lite matnyttigare inlägg är på gång…

Syskonkärlek?

2010-03-05T12:31:00.003+01:00

Jag läser i Östran om ett syskonpar i Kalmar som nu åtalas för att de haft samlag med varandra. Sådant är ju förbjudet i svensk lag, något som väl kan vara begripligt om man vet att det ofta förekommer tvång från det ena syskonet. Vad jag däremot funderar lite över är följande formulering i artikeln (personen som nämns är advokat i Kalmar):

”Det finns få som ifrågasätter förbudet mot incest mellan syskon, också idag där många andra sexuella tabun prövas.
Karl-Olof Wirell menar att det kan bero på att här finns ett förbud som grundar sig på biologiska faktorer, medan de flesta andra sexuella tabun har en religiös eller moralisk historia.”

Ursprungligen lär nog förbudet mot incest också ha varit religiöst grundat, lika mycket som förbudet mot homosexuella handlingar och andra ”avvikelser från det normala”. Men med den moderna tidens kunskap i genetik fanns förstås starkare skäl att behålla lagstiftningen i det här fallet. Frågan är dock om den biologiska motiveringen räcker för att lagen ska ha berättigande även i framtiden. När det gäller andra typer av relationer, som tidigare varit tabubelagda, då pratar vi bara om individernas kärlek och deras rätt att leva ut den. Varför skulle det vara annorlunda när det gäller syskon? Skulle inte deras kärlek vara lika mycket värd, om de går in i den av fri vilja? Att det skulle finnas något samband med barnalstrande, och risken för genetiska skador, kan väl ändå inte längre gälla som skäl. Det sambandet har vi ju i vår upplysta tid äntligen frigjort oss ifrån…

Och förresten, hur bra är den biologiska motiveringen om det handlar om två bröder eller systrar som blir kära i varandra? För inte kan väl det heterosexuella samlaget vara grund för en särskiljande lagstiftning? I så fall skulle det ju vara något speciellt med en heterosexuell relation över huvud taget, och det har vi ju kommit fram till att det inte är…

Det är knepigt med lagar, det är väl mest det jag vill sätta fingret på. Öppnar vi en dörr så visar det sig snart att det finns fler som i rättvisans namn kanske borde öppnas. Om det nu är så vi ska ha det.

Östra Småland
Dagen

OS är slut – snart är det dags för de verkliga hjältarnas spel!

2010-03-03T23:49:00.005+01:00

Ja, nu har de friskas och starkas tävlingar varit. Deras som blivit begåvade med de rätta generna. Och även vi som normalt premierar helt andra värden i livet har jublat över framgångarna och stämt in i hyllningskörerna. Många av oss i alla fall. Sen, när vi blivit nog underhållna, har vi återgått till verkligheten såsom vi känner den, där vi tror på en Gud om vilken det står: ”Han har ej sin lust i hästens styrka, ej sin glädje i mannens snabbhet. Herren gläder sig åt dem som fruktar honom, åt dem som hoppas på hans nåd.” Hm…

Nå, om vi nu ska tala om hjältar i det här sammanhanget, vilket jag ju funderat lite över förut, då är det väl dags för det nu när Paralympics drar igång. De spel där de tävlar som inte fått riktigt så bra förutsättningar med sig i livet. Där handlar tävlingarna kanske mer om att övervinna sina egna begränsningar, även om det sen naturligtvis är samma kamp om medaljer och ära. SVT verkar inte satsa riktigt lika mycket på dessa spel; jag skulle inte tro att det blir någon OS-studio med uppvärmning och allt. Men det kan bli kul ändå.

Undrar nu bara vilken gren jag själv, och andra som lever med EDS eller något liknande, skulle kunna delta i. Munhuggning, kanske? Jag kan höra den entusiastiske kommentatorn: ”Efter dryga fem minuter med oerhört jämna argument, gjorde Bergman sin motståndare mållös genom en fenomenal rappakalja. Vilken fajt! Vilken värdig guldmedaljör!” Nja, kanske inte. Om inte annat så kan man få ont i käken också. Jag får nog hålla mig till att vara åskådare nu, fast jag egentligen aldrig gillat att bara titta på sport. Jag vill vara med!

En dag ska ingenting längre hindra mig. Inga fler överbelastningar och inflammationer, inga mer smärtor. När jag kommer Hem ska jag springa som aldrig förr! Andra kanske längtar efter att flyga, men inte jag, jag ska springa. Fort och länge, utan att bli trött. Det är min himmel! En liten del av den i alla fall… Men fram till dess får jag glädja mig över andras framgångar. Det är faktiskt också en gåva, att kunna göra det.

Så var han igång, Gardell...

2010-03-03T17:27:00.007+01:00

... med sin nya TV-serie om Gud. Och om det tänker jag nästan ordagrant som denna bloggarkollega. Och denna. (Ibland kan jag faktiskt inte skriva det bättre själv.)

Provocerad av PartyJesus?

2010-03-02T23:13:00.007+01:00

Förra veckan rapporterade Dagen (här och här) om oroligheter i Indien till följd av publiceringen av en för många stötande bild av Jesus i en skolbok. Det är en i grunden traditionell, romantiserad framställning av Jesus, men där han i ena handen håller en ölburk och i andra en cigarett. Bilden återfinns också i svenska bloggar, där det i kommentarerna visar sig finnas högst delade meningar om det eventuellt hädiska i att porträttera Jesus på det här sättet.

Min egen ryggmärgsreflex är inte självklart negativ. Jag måste fundera lite, och framför allt se till sammanhang och konsekvenser. Varför har bilden tagits fram? Och vad har den lett till? Det första jag då tänker på är inte egentligen detta att Jesus avbildas med tillbehör som för många är oheliga, utan det faktum att bilden i skolboken är satt att illustrera ordet Idol. På svenska är kanske inte det så anmärkningsvärt, för visst kan Jesus för många vara en idol. Men på engelska betyder ordet avgud, och då blir det genast en helt annan sak. Då inser man att det inte handlar om ett uppriktigt försök att väcka diskussion och eftertanke om Jesus engagemang för denna världens människor, som han kommit för att rädda, utan om en ren provokation mot Indiens kristna minoritet. Något som i så fall också fått avsedd effekt, med stora demonstrationer från upprörda kristna, och som svar på det attacker från andra grupper mot kyrkor och präster.

Det jag funderar över är om det verkligen är demonstrationer och upprördhet som är rätt sätt att bemöta en sån här provokation. Jesus har alltid varit utsatt för hån, ända sedan han lade ner sin värdighet som alltings Skapare och lät sig spikas upp på ett kors för vår skull. Men den uppståndne Mästaren behöver inte försvaras. Vi som tror på honom håller honom givetvis helig i våra liv, så gott vi förstår. Men jag tror inte det är genom samma sorts reaktioner som andra grupper visar på diverse ”Muhammedteckningar”, som vi bäst sprider tron i vår omgivning. Det kan istället vara genom att visa på att det unika i den kristna tron, nämligen förlåtelsen, till och med gäller i det här sammanhanget. Jesus sa ju själv: ”Den som säger något mot Människosonen ska få förlåtelse.” (Matteusevangeliet 12:32)

Sen tycker visserligen inte heller jag att det är okej att driva med människors tro hur som helst. Religionsfrihet innebär frihet att tro det man tror, och grundläggande respekt för andra människor innefattar att respektera deras tro även om den för mig ter sig löjlig eller skrämmande. Men tro innebär också i många fall kulturell tillhörighet, och att hantera ett samhälle där människor lever med olika tillhörighet är bevisligen mycket svårt. Det finns alltid grupper som känner sig hotade av det annorlunda. I sådana sammanhang, när det hettar till, då tänker jag alltså att det är viktigt att veta om det är min Gud jag känner behov av att försvara – eller om det är min egen tro. Det är en viss skillnad.

Sorglig läsning om Benny Hinn

2010-03-01T23:57:00.007+01:00

Benny Hinn har länge varit en ifrågasatt predikant. Många har haft synpunkter på såväl hans budskap som hans livsstil. De senaste dagarna har det så glunkats en del om predikantens kraschande äktenskap, och då känner också jag en stor tveksamhet inför det som händer.

Jag ska inte sälla mig till dem som raljerar över Hinns beslut och uttalanden i det aktuella läget. Ett relationshaveri kan aldrig vara källa till något annat än sorg. Men desto större blir denna sorg när Hinn, såsom det rapporteras i Dagen, gör precis tvärt emot vad han - enligt mig och många andra – borde göra: ta en time-out och satsa på att rädda sitt äktenskap.

Istället säger han nu: "Jag kommer att fortsätta precis som jag gjort i 36 år. Jag kommer inte att tillåta att något stoppar mig. Min överlåtelse till Jesus gäller fortfarande och inget kommer att ändra det."

Detta är så tragiskt! Jag vet ingenting om makarna Hinns relation, mer än att de varit gifta i 30 år och att mr Hinn själv står helt oförstående inför hustruns uttalade önskan att skiljas. Men jag ser ett mönster i detta, tyvärr. Ett mönster som alltför många så kallade ”helöverlåtna kristna” hamnat i, och som jag är säker på att Herren aldrig önskade se. Detta att tjänsten för Gud i alla lägen får gå före samvaron med livskamraten.

Visst är överlåtelsen viktig. Självklart. Har Gud kallat så går man, se bara på hur det gick för Jona när han hade andra planer för sitt liv. Men jag kan inte under några omständigheter tro att Gud vill ha en predikant i sin tjänst som reser vidare i någon slags ”business as usual”-mentalitet medan hustrun håller på att ge upp det gemensamma livet. Det är inte min Gud!

Det finns en speciell anledning till att jag reagerar så starkt över detta. Jag känner nämligen igen mig själv! Min fru lämnade visserligen inte mig på det här sättet, den kraschen följde en annan väg. Men en del av orsaken fanns tveklöst i min ”överlåtelse” till Jesus. Jag såg inte min frus behov, och jag förstod inte att en del i överlåtelsen till Gud skulle handla om att ge mig själv till henne som var min livskamrat. Vi två var ju ett, skulle Gud då önska att jag försummade henne för att tjäna honom? Nej, att göra så kan aldrig vara rätt. Då går jag mina egna ärenden snarare än Guds...

Bakläxa för Humanisterna

2010-02-28T16:47:00.001+01:00

Det är märkligt hur uppenbart intelligenta, tänkande människor ibland tappar bort sig helt i sin egen argumentation. Visserligen står det i 1 Korinthierbrevet 1 att Gud ”gjort den här världens vishet till dårskap”, men det är alltid lika förunderligt att se det i praktiken…

Den här gången är det fyra företrädare för Humanisterna som i en debattartikel i SVD (refererad i Dagen) angriper tanken på att det svenska samhället skulle bygga på kristna värderingar, som medmänsklighet och respekt för andras liv. Dessa värderingar ska istället, enligt författarna, härstamma från ett flertal icke-religiösa tänkare som levde långt innan Jesus.

Nu ska jag inte säga att allt i artikeln är tokigt, men just argumentet att kristen etik fanns före Kristus är värt en liten funderare. Det är nämligen ett återkommande argument bland ateister. Ett argument som jag alltså menar är exempel på hur vishet blir till dårskap.

Naturligtvis bygger ateisternas hela resonemang på grundtanken att Gud inte finns. Då blir det hela bara en fråga om att slå ner kristna tankebyggnader genom att visa på andra ursprung än dem vi vill hänvisa till. ”Den gyllene regeln formulerades redan av Konfucius, 500 år före Kristus - ha, där fick ni!” Typ. Men här ser man alltså inte bristerna i sin egen logik. Inser inte att slutsatsen beror på utgångspunkten och därmed inte bevisar någonting.

För om Gud finns, vad skulle då ha hindrat honom från att påverka vårt tänkande även innan han kom till oss som människan Jesus från Nasaret? Vad säger att Konfucius och andra filosofer inte kunde bli berörda av Guds Ande? Varför skulle Gud ha utlämnat oss helt åt oss själva och de onda makterna innan tiden var inne för hans stora räddningsaktion?

Vi vet att det inte är så. Den bibliska historiebeskrivningen ger flera exempel på människor som fick höra från Gud långt innan Jesus kom – och långt innan Israel blev Israel. Att effekterna av detta märks i olika förhistoriska kulturer är inte bara sannolikt, det är helt logiskt.

Det blir bakläxa, Sturmark, Jersild & co i Humanisterna!

Så har ännu en fallit

2010-02-28T13:49:00.004+01:00

För en dryg vecka sedan skrev jag om En allt annat än perfekt skara. Detta apropå att som kristen genom sin ofullkomlighet skrämma iväg människor från tron. Och i fredags läste jag så om den senaste i raden av fallna ledargestalter, den tyska biskopen Margot Kässman, som kört bil med 1,54 promille alkohol i blodet och nu avgår från sin tjänst.

Enligt fredagens artikel i Dagen har någon kommenterat händelsen så här på Facebook: ”Nu har jag förlorat min sista förebild”. Det bekräftar min tanke på ett ganska dystert sätt, att de misstag vi kristna gör får konsekvenser. Ju högre upp vi är desto större blir konsekvenserna när vi faller.

Men samtidigt kan jag inte låta bli att känna en viss hoppfullhet. Biskop Kässman har tydligen ”gjort öppenhet till sitt kännemärke”, och trots besvikna kommentarer behåller hon respekten för sin person. Just detta att vi är öppna med våra svagheter har jag ju tidigare pekat på som en avgörande och helt nödvändig väg att få rätt perspektiv på de liv vi lever som Jesustroende. Det är bara Han som är perfekt, det kan aldrig nog poängteras! Förmodligen behöver vi betydligt mer, i förebyggande syfte, tala om vår egen svaghet. Desto mer ju högre upp vi kommer. Och samtidigt peka på vem som ska vara vår enda verkliga förebild. Och vi behöver se behovet av att be för varandra, inte minst för dem vi placerar i toppen, ute i den verkliga snålblåsten. Om någon faller så är det allas misslyckande och bör vara allas sorg!

Buddha Nasal

2010-02-26T12:19:00.010+01:00

I en glasmonter på Öron, Näsa och Halsmottagningen i Borås hittade jag den här intressanta produkten, med ett fantastiskt brett användningsområde. Det hade varit spännande att prova…

En fundering vid bankomaten

2010-02-25T20:48:00.002+01:00

Det är inte ofta jag behöver plocka ut kontanter i en bankomat, men igår var en sådan dag. Min frisör vägrar hårdnackat att betala för en kortterminal, så då får jag ta omvägen om banken på väg till klippningen.

När jag stod där och knappade funderade jag över hur märkligt det egentligen är med dessa sedlar som automaterna spottar ur sig. De är inte mycket värda i sig, bara pappret de är gjorda av. Allt hänger istället på det förtroende vi sätter till dem. Från början var det också så att varje sedel representerade ett faktisk värde, i en viss mängd guld. Innehavet av en hundralapp innebar att jag ägde motsvarande mängd guld som fanns på något säkert ställe. Så har jag i alla fall förstått saken.

Idag råder visst andra principer när det gäller pengars faktiska värde. Riktigt hur det fungerar vet jag inte, jag är tekniker och inte ekonom. Men så mycket förstår jag att det alltså är en fråga om förtroende. När jag räcker fram min hundralapp till kassörskan på ICA, då är jag fullt viss om att den verkligen har det värde som det står, och att jag när jag fått min växel kan promenera ut med varorna jag köpt utan att bli anklagad för att ha stulit dem.

Ibland prånglas det ut falska sedlar på marknaden. Det händer kanske inte så ofta längre, i och för sig, för den ekonomiska brottsligheten har nog i det stora hela flyttat in i datorernas värld. Men oavsett om det handlar om riktiga pengar eller elektroniska så händer något om det blir för mycket av det falska i omlopp. En enda falsk sedel gör väl inte så stor skada, men vad skulle hända med mitt förtroende för betalningssystemet om jag gång på gång råkade ut för förfalskningar? Skulle jag alls vilja fortsätta att använda pengar?

I mina tankar finns en klar koppling till kyrkan, tron och oss som kristna i samhället. Kan du se den också?

Girigheten slår till igen

2010-02-23T21:47:00.001+01:00

Det pratas en del om de besvär och olyckor som vintern ställer till med, och som vanligt flåsar kvällspressen runt med blåslampa och ska hitta Den Skyldige. Ja, inte bara kvällspressen, förstås, men det är ju där de svarta rubrikerna slås upp. På löpet idag skyller den ene på den andre, och den senare på den tredje och så vidare.

Själv tar jag åter igen fram min gamla käpphäst och säger att det är girigheten som varit i farten igen. Ja, att nu det ena taket efter det andra rasar ihop, och att perrongerna fylls av förvirrade människor som inte vet hur de ska komma vidare, det påstår jag i grund och botten beror mer på girighet än på vintervädret i sig! För i ett samhälle där ekonomi inte prioriteras över personsäkerhet, där snålar man inte med byggmaterialet i en takkonstruktion. Och i ett samhälle där det finns en överordnad styrning av infrastrukturen, och inte bara en massa olika företag som vart och ett har hand om sin lilla bit, med nästa kvartalsredovisning som enda mål, där köper man in tåg som från början är dimensionerade för vårt klimat, och man tar till rejält när man budgeterar underhåll.

När jag tänkt så här långt slår jag på radion och kommer rakt in i reprisen av dagens Ring P1. Där berättar en kvinna om hur hon under sin utbildning till byggingenjör för tjugo år sedan brukade få backning på konstruktionsuppgifterna därför att hon tagit till för grova dimensioner. ”Ska vi bygga så då blir det för dyrt”, fick hon höra. Och hennes analys nu var att attityden i samhället förändrats så att det bara är ekonomin som styr. Det kallar jag att få direkt bekräftelse…

Girigheten räknas ju in bland de så kallade dödssynderna. Oavsett hur man tänker om det så kan det bli en tankeställare när man ser människor och djur klämmas ihjäl under ett tak som någon sparat en slant på genom att välja en klenare konstruktion – och någon annan sparat in ytterligare pengar på genom att underlåta att skotta. ”Syndaren” själv kanske inte drabbas, men någon får sätta livet till…

Våra hjältar

2010-02-19T23:54:00.010+01:00

Att vårt språk förändras är något man får acceptera, det har jag lärt mig med åren. Det duger i de flesta sammanhang inte att försöka vara ”språkpolis”. Men man kan i alla fall fundera lite mer över ords betydelser emellanåt. Det gör jag gärna, sånt tycker jag är kul.

Just nu funderar jag över ordet hjälte. Vad betyder det egentligen? Jag läser att OS-hjälten Björn Ferry ska få en väg i Storuman uppkallad efter sig. Det är väl säkert trevligt för honom, men … hjälte? Om Anja Pärsson kallas hjälte någonstans vet jag inte, jag har inte sett det än. Men jag har sett hennes otäcka fall i störtloppet flera gånger om, och som de flesta andra, skulle jag tro, har jag förundrat mig över hennes prestation dagen efter. Det är helt klart en enorm bragd hon har gjort. Men är hon en hjälte? Är det förresten skillnad på ”vanliga” hjältar och OS-hjältar?

I min värld är en hjälte någon som under tuffa omständigheter, och kanske med fara för sitt eget liv, gör en insats för att rädda medmänniskor i trångmål. Den definitionen är förstås ganska flytande. Och kanske lite gammalmodig. Enligt Bonniers svenska ordbok från 1991 betyder ordet hjälte: tapper person, huvudperson (i roman, film etc.) förebild, idol. Dessutom står bragd som synonym till hjältedåd. Hm…

Ja ja, jag ska inte dra detta för långt. Kanske är det okej att kalla den som presterat bra under ett OS för hjälte, om han eller hon genom sin uppvisning gjort människor här hemma glada och stolta över sitt land. Jag ska inte gnälla över det. Fast jag vet vem som är min hjälte. Han som utförde den största bragden i världshistorien och förde hela mänskligheten in från kylan. Att ge sitt liv så som han gjorde, trots att han egentligen inte hade behövt göra det, det kallar jag hjältedåd!

Just som jag skriver detta spurtar Anna Haag in på silverplats i de olympiska spelens dubbeljakt. (Ja, det heter visst så. Man byter skidor mitt i, antagligen är det där det blir en dubbel…) Och även jag, som för ovanlighets skull skriver blogg på ena halvan av skärmen medan tjejerna spurtar fram i snön på den andra, skriker JAAA! och hoppar upp och ner i stolen. Jag känner inte Anna Haag. Har faktiskt ingen aning om vem hon är. Men vad roligt att hon kom tvåa! För det är det ju – alla jublar och själv är hon sprudlande glad under intervjun efteråt, och glädje smittar ju av sig, som bekant.

Och när man gör som hon, kämpar sig upp från fjärde till andra plats på upploppet, då är man väl också en … hjälte? Eller?

En allt annat än perfekt skara

2010-02-18T23:38:00.006+01:00

Idag läser jag Lukasevangeliets nionde kapitel. Det har jag gjort många gånger förut, både fram- och baklänges. (Nej, jag har inte letat efter någon hemlig kod, det är bara ett uttryck!) Den här gången blev det lite annorlunda, för jag hade färskt i tankarna det jag skrev i inlägget Walking the path, där jag bland annat funderade över om inte mängden kristna som beter sig mer eller mindre klumpigt (eller rent av ondskefullt) har stor del i att människor vänder sig bort från den kristna tron.

I det här kapitlet ser jag nu plötsligt ett koncentrat av lärjungarnas oförmåga, tröghet och totala missförstånd av vad det är Jesus håller på med. Först misslyckas de med att befria ett barn från det som plågar det. Ett misslyckande som får Jesus att sucka över bristen på tro och frustrerat undra hur länge han måste stå ut med de människor han har omkring sig. Sen går lärjungarna helt egotrippat och kivas om vem av dem som är den största och viktigaste i skaran. Slutligen undrar de om de ska kalla ner eld över en by där Jesus inte var välkommen att stanna på sin väg mot Jerusalem, varvid Jesus får tillrättavisa dem. Det var ju inte för att bränna upp folk han hade kommit, utan för att ge dem liv!

Om man till det här lägger en Petrus som senare förnekar att han alls känner Jesus, plus diverse konflikter och hycklerier som beskrivs i Apostlagärningarna och breven, så framträder bilden av en ganska förvirrad och problemfylld lärjungaskara. Det är långt ifrån den glorifiering av de heliga apostlarna som man stöter på i vissa sammanhang!

Sanningen är den att Gud alltid, eller åtminstone från 1 Mosebok 12 och fram till våra dagar, använt sig av människor med problem. Man skulle kunna undra över Guds förmåga att välja sina tjänare – eller så inser man att det bara handlar om helt vanliga människor, vilket genast gör det hela lite roligare. För om Abraham, Elia (om vilken det förresten står klart utskrivet att han var en människa som vi) och de andra grabbarna och tjejerna bara var vanligt folk, då kan ju vem som helst av oss också få vara med i det Gud gör. Läckert!

Men hur var det då med den här avskräckningseffekten? Att kristna som gör misstag eller helt faller ifrån sina höga bekännelser skrämmer iväg den som ännu inte fått tag på tron själv? Jo, det blir ju ibland effekten av att lärjungaskaran fortfarande inte är perfekt. Men jag tänker att det faktiskt kan finnas en mening med det. Inte själva skrämmandet då, men detta att inte vara perfekt. För om alla kristna var det, skulle det då inte bli väldigt svårt för en ”sökare” att våga ta steget in i Guds närhet? Skulle vi inte få höra väldigt mycket: ”Jag är ju inte så god, inte kan väl Gud vilja ha med mig att göra?”

Jag undrar om inte Gud vet precis vad han gör, och har så gjort ända sedan Abrahams dagar. Han vill inte ha perfekta människor i sina mingelpartyn, han vill ha äkta! Och där hittar jag också det som jag tror är svaret på frågan om avskräckningseffekten. Så länge vi säger en sak och gör en annan så blir det oundvikligen så att vi stöter bort dem som ärligt söker svaren på de stora livsfrågorna. Men om vi själva är ärliga med våra svagheter och vågar stå för vår tro trots allt, då tror jag att många dörrar kan öppnas.

Vad betyder ett guld?

2010-02-16T01:07:00.002+01:00

Så har Sverige fått sitt första guld i detta vinter-OS. Charlotte Kalla jublar, svenska folkets idrottsnördar likaså. Och visst är det roligt! Men som vanligt kan jag inte låta bli att tänka lite djupare och fundera över vad som är drivkraften bakom prestationerna – och vad som händer när strålkastarna släcks…

För min egen del handlade OS-satsningen bara om att bli sedd och i förlängningen älskad. Inget annat. Visst fanns det ett lustmoment i det hela, till och med i den stenhårda träningen. Det var härligt att använda kroppen till max! Men i grunden var alltihop bara ett rop på uppmärksamhet. Se mig! Jag finns!

Jag vet inte vad som driver Charlotte Kalla och hennes kompisar i Vancouver. Jag hoppas att de alla är i betydligt bättre känslomässig balans än jag var när jag tränade som hårdast och drömde som mest. Men längtan efter kärlek finns hos oss alla, och behovet av bekräftelse är en enormt stark drivkraft. Det borde inte spela någon roll vad vi presterar på någon enda av livets arenor. Men så är det ju tyvärr. Segraren blir älskad, åtminstone för stunden. De övriga är snart glömda. Tyvärr är det också ett faktum att många idrottare får problem när karriären är över. Det är då det visar sig vad som varit den huvudsakliga drivkraften bakom framgångarna.

Att ha en utbildning och ett vanligt jobb att falla tillbaka på när ljusen slocknar, det är nog för de flesta elitidrottare en självklarhet. Det borde vara lika självklart att få stå på den bergfasta grund som insikten om att vara ovillkorligt älskad utgör. Då kan idrottsframgångarna bli grädden på livsmoset istället för det som ger existensberättigande.

Jag skrev igår om att jag först nu, efter mer än 26 år som kristen börjat ana vad det innebär att vara älskad utan krav på motprestation. Inte så att jag varit omedveten om det i teorin, men det hade inte landat i hjärtat. Det är rätt dystert. Det borde vara lättare att komma dit, när den kristna trons mest grundläggande budskap är just detta att vi är ovillkorligt älskade. Men som jag också skrev förut är människan hopplöst benägen att vilja betala för sig. Det sitter så hårt i oss! Att gå hela den långa vägen till ett OS-guld är i det sammanhanget ett väldigt högt pris att betala för att bli älskad. Om det nu är det som det handlar om…

Strategi för övervintring

2010-02-15T20:42:00.004+01:00

Om man inte gillar den bistra verkligheten kan man ju alltid skapa sig sin egen...

Min väg in i kärleken

2010-02-14T22:18:00.003+01:00

Idag tänkte jag skriva något ytterligare om kärlek. Guds kärlek, alltså. Det är den jag får leva på nu, i brist på annan – höll jag på att säga. Men det blev ju fel. Vad jag egentligen skulle säga var att det är den jag äntligen börjar få som grund i mitt eget liv, vilket gör att den mänskliga kärleken får både helt andra proportioner och andra möjligheter att överleva. För i min nu aktningsvärda ålder på snart 50 år (nåja, jag ska fylla 49 först) börjar jag inse hur svårt det är att bygga en kärleksrelation till en annan människa utan att först ha blivit trygg i vetskapen om att vara älskad. Det låter som ett moment 22, men det är det inte. Grunden byggs långt tidigare, i helt andra relationer.

Jag tänkte skriva, men det blev inget. Eller rättare sagt, jag har hållit på halva dagen och försökt formulera mig, bara för att till slut slänga allt och börja om från början. I såna lägen saknar jag den gamla hederliga skrivmaskinen, där man kunde få utlopp för sin frustration i den mödosamma skrivprocessen genom att häftigt slita ut arket man skrev på och förpassa det till papperskorgen. Ibland blev hörnet där denna stod fyllt med hopkramade papper som missat sitt mål – den klassiska bilden av författarmödan. I det moderna it-samhället skulle motsvarande utbrott få alltför stora konsekvenser för privatekonomin…

Nå, vad var det jag hade tänkt säga då, på detta ämne vi människor ständigt återvänder till? Det handlade om insikten om en förändring jag håller på att genomgå. En förändring som jag märker ger avtryck i det jag skriver, där jag ständigt återkommer till detta med Guds kärlek. Det låter inte så märkligt, Gud är ju kärlek och det är ett fundament i den kristna tron. Men sanningen är att jag inte riktigt förstått innebörden av det. Inte på djupet av mitt jag. Samtidigt som jag i mitt förstånd tuggat på orden om denna kärlek, nåd och barmhärtighet, har det i mitt inre funnits en lagiskhetens piska som slagit mot allt jag uppfattat som fel i mitt liv – och ibland även i andras.

Jag tror inte jag är unik på något sätt. Det verkar vara en normal livsväg, detta att gå från att ständigt oroa sig för om man duger inför Guds prövande blick, till att likt den förlorade sonen falla in i faderns varma omfamning och finna sig vara hemma. Att säga ja till Jesus var verkligen att komma hem, det har jag berört förut, men samtidigt visar sig hemkomsten vara en process. Och det är en process som går genom mycket smärta, där jag undan för undan berövas mina möjligheter att ”göra något för Gud". Att vara duktig, att betala för mig. Denna ständigt närvarande fälla, som jag inte heller tror att jag är ensam om att falla i. Vi har så svårt att bara ta emot – just för vi har inte förstått att vi är älskade. Är det inte så?

I början av min vandring med Jesus handlade mitt budskap till världen mest om radikal överlåtelse. Det var svart och vitt, och det var ofta ganska hårt. På många sätt är budskapet detsamma idag. Jag tänker fortfarande att det finns ett liv i radikal efterföljelse som vi kristna har att gå in i. Men med Guds kärlek som grund blir allt ändå helt annorlunda. Jag vill leva för Gud därför att jag har blivit funnen av honom, i hans kärlek. Inte för att själv bevisa mig värdig denna kärlek. Det är skillnad som natt och dag!

Men resan fortsätter, jag är inte framme än. Jag har börjat förstå – eller kanske jag ska säga ana – vad det egentligen innebär att Gud älskar mig. Vad man är med om under sin uppväxt sätter så fruktansvärt djupa spår i självuppfattningen. Som människor har vi också en gemensam benägenhet att sätta på oss fikonlöv och gömma oss för Gud när han vill komma nära. Inte ens Gud själv kan förändra detta särskilt snabbt. Men han arbetar på det, både i dig och mig. Arbetar på att få kärleken att bottna i våra liv. En dag är vi framme. Under tiden lär jag återkomma till det här ämnet ibland, även om det inte råkar vara Alla hjärtans dag.

Vad då glädje?

2010-02-13T20:10:00.001+01:00

Efter att ha skrivit förra inlägget, Walking the path, så gick jag en stund och kände mig ledsen och dyster. Ja, det var inte så att jag blivit ledsen av att skriva, jag blev snarare mer uppmärksam på att jag var nere redan innan. Och jag tänkte: Vad är det jag skriver egentligen? Vem försöker jag lura? Trygghet och glädje i tron, jaha…

Sen hände det där som jag känner så väl till vid det här laget. Något brast inom mig och det började porla av skratt mitt i smärtan jag kände just då. Och jag kom ihåg, det är ju så här det är. Gud har inte lyft mig ut ur alla bekymmer, men djupt under ytan, i själva grundvalen av mitt liv, där finns han. Och när jag får kontakt med den grunden, då finns också glädjen där – trots allt som kan göra ont.

Så ja, jag står för det jag skriver. Trygghet och glädje i tron, ja! Men smärtan är också alltid närvarande. Det är bara en tunn hinna mellan tårar och skratt.

Walking the path

2010-02-13T17:31:00.005+01:00

Istället för att skriva blogg igår kväll, som jag hade tänkt, hamnade jag framför en av mina favoritfilmer: den första i Matrix-serien. Jag skulle egentligen bara dubbelkolla ett citat som jag hade tänkt använda mig av, men istället blev jag sittande hela filmen. Så gick den kvällen.

Citatet jag tänkte på är Morpheus ord, när han efter den dramatiska räddningsaktionen mot slutet konstaterar: ”There is a difference between knowing the path and walking the path”. På ren svenska: Det är skillnad mellan att känna till vägen och att vandra på vägen.

Och jag tänker, att just här finns säkert den största anledningen till att kristen tro inte står särskilt högt i kurs hos oss svenskar idag. För att vi som kallar oss kristna och säger oss vandra på den vägen, i själva verket inte gör det i någon större utsträckning. Istället vandrar vi våra egna vägar och lever precis som vi själva önskar. Och alltför ofta gör vi våra medmänniskor illa på ett eller annat sätt. Kontrasten mot våra höga bekännelser blir väldigt stötande…

Det andra jag tänker på idag skulle kunna vara baksidan av samma mynt. Det var en repris av något program i P1 som jag ramlade rakt in på förmiddagen, medan jag var på väg till second hand-affären med lite grejor. Just när jag slog på radion pratade man om hur en visa av Astrid Lindgren – ”Fattig bonddräng”, som om jag förstod saken rätt sjungs av drängen Alfred i något sammanhang – berör många människor. Så här går ett par av stroferna:

Står där, fattig bonddräng framför Himmelens port.
Lite rädd och ledsen för de synder jag gjort.
Man ska inte supa, hålls med flickor och slåss.
Herren, Gud i Himlen, är väl missnöjd förstås.

Men, då säger Herren: Fattig bonddräng, kom hit.
Jag har sett din strävan och ditt eviga slit.
Därför, fattig bonddräng, är Du välkommen här.
Därför, fattig bonddräng, skall Du vara mig när.

Det är ju en rätt rörande text, förstås, men min reaktion var den rakt motsatta mot deras som pratade i radion. Jag blev mest arg! För är det inte just så här som evangeliet kommit att uppfattas, under mycket lång tid. Man ska arbeta och sköta sig, sträva och slita (och ha tråkigt), och då kommer man till slut till himlen. Det är ju inte sant! Det är inte det kristna glädjebudskapet! Istället är det just den egna mödan som Jesus sätter fingret på och säger ungefär så här: ”Ni fixar inte det här, hur ni än anstränger er. Låt mig göra det istället, tro bara på mig!” (Visst, på ett sätt har Astrid fått med nåden, för Alfred har ju inte skött sig så bra. Men det är inte tron på Jesus som är dörröppnare här utan Alfreds "eviga slit". Och där blir det fel.)

Att göra det Jesus säger till mig, att vandra med honom i radikal efterföljelse – utan att hamna i gärningsdiket, där jag tror att min egen skötsamhet och flit ska kunna lägga något till det han redan gjort för mig, och utan att försöka dölja min egen mänskliga svaghet bakom en fasad av bekännelser som jag inte når upp till. Det är väl ungefär där jag hamnar idag, i spänningen mellan ett filmcitat och en visa av Astrid Lindgren. Inget revolutionerande alls, men en nyttig påminnelse, tror jag.

För egen del har det med åren blivit allt tydligare att jag inte håller måttet. Jag trodde jag var sann, ärlig och trofast. Ett riktigt mönster av dygd och redlighet. Men det var inte riktigt så… Att bli avklädd och få se vem man egentligen är kan vara väldigt smärtsamt. Men där byggs också grunden för den verkliga tryggheten och glädjen som tron ger. När jag inser vem jag är och förstår att jag ändå är älskad. Förlåten, befriad och från djupet av min Skapares hjärta älskad. Att sen vandra på vägen blir inte en fråga om att visa upp min egen präktighet, utan om att med Guds kärlek som drivkraft möta andra människors behov av att bli sedda och hjälpta på olika sätt. Att ge av mig själv – för att jag själv har fått av Honom.

Walking the path… På den vägen vill jag vandra, i all min svaghet och otillräcklighet, tillsammans med Honom som kallar och går före. Går du med oss?

Vad är rimligt? (Uppföljningen)

2010-02-11T15:50:00.004+01:00

Jag tänker inte hålla mig kvar i frågan om löners rimlighet länge till. Det är inte detta som är mitt främsta intresse, jag kände bara att jag inte kunde släppa frågan direkt utan att åtminstone ha kastat ut den till diskussion. (Se förra inlägget om du inte följt med på sistone.)

För omväxlings skull tänkte jag denna gång att jag inte bara skulle sitta på min kammare och morra, så jag författade ett mejl som jag skickade till några av organisationerna i Aftonbladets granskning. Ett mejl där jag bad om en förklaring till de höga lönerna och arvodena. I skrivande stund har jag fått svar från fem av dem: SOS-Barnbyar, UNICEF, Rädda Barnen, Barncancerfonden och Radiohjälpen.

Gemensamt för svaren är att de pekar på två saker. Dels att det är styrelsen som beslutat om generalsekreterarens lön, dels att lönen är marknadsmässig och befogad med tanke på de höga kompetenskrav som finns. När det gäller Barncancerfonden poängteras också att generalsekreterare Olle Björk är professor i barnonkologi och en av Sveriges mest framstående barncancerläkare. I mejlet jag fick därifrån ställs den retoriska frågan: Vad är kunskap värd?

Ja, vad är kunskap och ledarkompetens värd? Jag har inget absolut svar. Upprördheten jag kände när jag läste Aftonbladets granskning motsvaras inte av någon definitiv uppfattning på det här området. (Jag reagerade som löpsedelsmakarna tänkt att jag skulle reagera – vilket faktiskt känns rätt irriterande.) Jag tycker nog fortfarande att gapet är för stort mellan en "normal arbetarlön" och dessa ledargestalters, men självklart ska kompetens vara värd något även när det gäller hjälparbete. Frågan är bara vad som är rimligt...

Vad är rimligt?

2010-02-10T00:36:00.003+01:00

Jag köpte Aftonbladet i söndags. Det brukar jag inte göra, men den här gången fastnade jag för en av rubrikerna. Det handlade om löner och arvoden till toppfolket i ett antal hjälporganisationer. Min upprördhet har sedan dess hindrat mig från att skriva något vettigt här…

Jag kanske överreagerar. Det är kanske helt okej att tjäna nästan 100.000 kr i månaden när man chefar för Cancerfonden. Eller att som generaldirektör för Röda korset ta 88.000 kr i månaden – plus sociala avgifter, förstås – av de pengar som skänks till hjälparbetet. Det kanske till och med är alldeles nödvändigt med dessa löner, för att få rätt folk på posterna? Kompetent folk, som kan föra verksamheten framåt. Fast… nej, jag kan inte riktigt tänka så. Det skär sig. Speciellt när en uttalat kristen organisation som Hoppets stjärna figurerar i det här sammanhanget. Där blev jag faktiskt riktigt besviken.

Vad tycker du är rimligt? Vad kan man uppbära i lön för ett heltidsarbete med, låt oss säga hjälp till Haiti, utan att det tangerar gränsen för stöld av insamlade medel?

Ägd och älskad

2010-02-07T22:53:00.005+01:00

Egentligen var det detta inlägg jag skulle ha lagt ut igår, men spegelskärvorna kom emellan. Och bäst var kanske det, för det här är hårdsmält. Vi behöver nog ha bilden av den kärleksfulle Spegelmakaren kvar på näthinnan för att kunna ta till oss tanken på att vara … ägda.

Vi har svårt med auktoriteter i den tid vi lever i. Det är ett av kännetecknen på det postmoderna samhället. Vi väljer själva vem vi lyssnar till, och vi styr över våra liv. Det är svårt att tänka att det kunde vara på något annat sätt. Samtidigt visar det sig gång på gång hur lättledda vi är. Människan är en komplex och motsägelsefull varelse.

Det är inte helt enkelt att under de här förutsättningarna tala om en Skapare som har rätt att ställa krav. Att någon annan än vi själva faktiskt skulle ha äganderätt till den värld vi lever i. Även om det skulle vara logiskt så vänder vi oss emot det. Och desto värre om anspråken sträcker sig ännu längre, till att gälla även våra egna liv…

I nyinspelningen av den gamla science fiction-rullen ”The day the earth stood still” finns en scen som bränner till. Utomjordingen Klaatu, här personifierad av Keanu Reeves, har just fått frågan om varför han kommit till vår planet. Han svarar något förvånad: ”Your planet?” Presidentens representant, som ställde frågan, förtydligar: ”Yes, this is our planet”, varpå Klaatu torrt replikerar: ”No, it’s not”.

Här handlar det om att människan förstör livsbetingelserna på en av universums få beboeliga platser. Vi kan inte längre tillåtas göra det, därför har civilisationerna omkring oss beslutat att sätta stopp för det. I originalfilmen från 1951 kom Klaatu för att uppmana till besinning. Nu handlar det om utrotning. Förändringen ligger i tiden, tanken att människan är en överflödig art som bara förstör jorden finns på många håll. Men är det sant? Är inte vi också en del av ekosystemet, med rätt att vara här? Skulle jorden verkligen kunna fungera utan oss?

Tanken att vi inte äger jorden är rätt okej. Den går att acceptera. Vi lånar den av våra barn, ja, så kan man se det. Vi delar den med varandra, visst. Men att äganderätten skulle tillhöra den Gud som skapat allt är svårare att ta in, åtminstone i vårt land. Så långt vill nog de flesta av oss inte gå. Och så var det då detta att vi inte skulle ha rätten till våra egna liv. Att bara påstå något sådant är väl att be om den där vita tröjan med långa ärmar. Men just så står det, i Boken jag gärna citerar: ”Se, varje levande själ tillhör mig, fadern såväl som sonen. De är mina.” (Hesekiel 18:4)

Att vara ägd är inte något positivt, när vi säger det till vardags (den som nu gör det). Det är att vara besegrad och förnedrad. Den som äger är över, den ägda är under. Vi har också så mycket erfarenhet av hur det är att stå under mänsklig överhöghet och kontroll att vi reser taggarna som en ryggmärgsreflex. En Gud som gör anspråk på att äga mig? Glöm det, jag bestämmer själv över mitt liv!

Men att vara ägd av Gud är inte förnedring och destruktiv underkastelse, det är trygghet och vila hos den som skapat mig och vill mig väl. Det handlar mer om tillhörighet än om slaveri, som vi ju annars lätt skulle kunna associera till. Om Gud äger mig, då är jag hans tillhörighet, då hör jag honom till. Är inte just detta varje människas önskan och djupaste behov? Att finna en tillhörighet, ett sammanhang där vi hör hemma?

Ägd och älskad… Att upptäcka det första kan vara skrämmande. Den som äger gör ju vad han vill med det ägda. Det blir nödvändigt att se det andra också. Vi behöver möta kärleken, och kanske helst den först av allt. Då faller alla bitarna på plats, då blir det självklart att också bejaka det anspråk Gud har på mitt liv. Visst vill jag vara hans! Visst vill jag vara ägd – när jag vet att jag är älskad!

Spegelskärvor

2010-02-06T14:17:00.003+01:00

Jag ägnade en stund av förmiddagen åt att pussla ihop en gammal spegel ute i förrådet. Bitarna har legat i flera år, efter att spegeln i ett ögonblick av stor frustration en dag råkade träffa kanten på en pall alltför hårt och snabbt. Projektet är egentligen helt hopplöst, för flera bitar saknas och många är alltför splittrade för att gå att foga samman igen. Men det finns ändå tillräckligt för att få ihop större delen av ytan och därmed skapa en någorlunda fullständig bild av den som står framför.

Men vackert blir det inte – om det alls blir. Och man kan förstås tycka att projektet är rätt löjligt. Varför inte bara slänga skärvorna och köpa nytt? Vem vill ha en hallspegel av hoplimmat glaskross? Jag vill det inte själv.

Kanske är det min envishet, kanske det smärtande minnet av de tårar som en älskad person grät över spegeln, den där dagen då allt gick på tok. Men när jag står där och pusslar öppnar sig ett större perspektiv, och jag ser en annan man som också plockar bland skärvor och försöker återställa något som liknar det som en gång var. Han gör det därför att han älskar. Bara det. Hans hall är full av hoplimmade speglar, och han går ofta där om kvällarna, från den ena till den andra, och ser sin egen bild brytas av alla skarvar och sprickor. Det finns en smärta i den kärleken, men också en vägran att ge upp. Och på något sätt blir också det spruckna vackert, när det limmats ihop av hans skickliga händer. För detta är Mästaren, Spegelmakaren själv. Han som aldrig slänger bort det som misslyckats och gått sönder. För honom är varje spegel unik och ger en helt egen bild av den som ser in i den. Han vill inte undvara någon enda av dem.

När vi människor ser på våra misslyckade liv, allt det vi krossat både hos oss själva och hos andra, till och med hos dem vi älskar mest - då är det lätt att ge upp. Det sägs att vissa saker inte går att reparera, och det är nog sant. Det blir rätt tydligt när jag står där och plockar bland skärvorna. Ibland har det ömtåliga krossats i alltför små bitar, så små att vi inte ens kan hitta och samla ihop dem. Då är det förstås hopplöst. Om inte…

Om inte Gud finns ändå. Om inte bilden av Spegelmakaren faktiskt har en motsvarighet i verkligheten. Om inte den som sa: ”För människor är det omöjligt, men för Gud är allting möjligt” visste vad han pratade om.

Jag tror! Därför kan jag inte tänka att något är hopplöst på riktigt. Det kan se så ut, och det kan verkligen vara det – för mig och för dig – men för Gud är allt möjligt! Den kristna tron är inte uppgivenhet och nederlag, den är det obändiga hoppets tro. Det är aldrig för sent, inte för någon. Och allt går att laga! Kanske inte så att skarvarna smälter ihop och försvinner, inte i den här tiden, men som det också står i den där Boken (den älskade och hatade): ”Kärlek skyler allt som är brutet”. Det är egentligen allt vi behöver. Det är där det vänder.

Så tänker jag, när jag går ut i förrådet igen och fortsätter pussla.

Vart är Bryderierna på väg?

2010-02-05T01:22:00.007+01:00

Just nu funderar jag lite över denna fråga. Jag tog bort senaste inlägget för jag kände att... nej, ditåt var jag inte på väg. Inte just nu. Men den utlovade tanken om "äganderätt", som någon kanske sett fram emot, den kommer ändå.

Klart är i alla fall att Bryderierna gått från att vara i stort sett dagliga till att bli lite mer sporadiska. Det återspeglar en förändring i livet som i sig är positiv - att jag återhämtat mig såpass från olyckan i höstas att jag nu till viss del kunnat återgå till arbetslivet. Och arbetsliv innebär för min del att sitta vid datorn, något det finns en gräns för hur mycket man orkar med i längden...

Men glest eller inte, Bryderierna kommer att fortsätta. Det finns fortfarande en hel del i inkorgen!

Änglar på väg

2010-01-31T20:04:00.004+01:00

Det är tidig morgon. Jag är på väg in till Borås i familjens bruna Ford Taunus. Det fanns ingen förbindelse som passade, så jag fick låna bilen in till stan för att därifrån ta tåget vidare norrut. Jag ska på anställningsintervju, första jobbet efter gymnasiet. Tankarna är långt borta.

När jag passerar I15:s övningsområde strax söder om stan, ser jag en bilkö längre fram. Det går uppenbarligen betydligt långsammare än de dryga nittio som jag håller, så jag trycker lite lätt på bromsen. Jag rynkar nog lite på pannan samtidigt och undrar vad de håller på med där framme. Hinner kanske sucka över att det säkert är någon ”gubbe i keps” som ligger och segar. Sedan undrar jag inte längre…

I efterhand har jag många gånger försökt att få grepp om hur länge situationen egentligen varade. På något sätt förvrids tidsbegreppet när man hamnar i trängt läge, och det som i själva verket sker under loppet av några sekunder kan tyckas mycket längre. Men säkert är att det var alldeles för lång tid jag tillbringade på fel sida av vägen, medan jag försökte häva den kraftiga sladden. Fem, sex gånger minst, slängde bilen fram och tillbaka, hela tiden mitt på den motsatta körbanan. Till slut fick jag tillbaka kontrollen och kunde försiktigt ta mig över på rätt sida. I samma ögonblick kom den mötande trafiken igång igen.

Efteråt var jag förstås skakad, men det satt inte djupt. När jag slog mig ner på tåget mot Herrljunga hade jag i stort sett glömt det hela. Jag insåg förstås att jag borde ha kört försiktigare denna kalla vintermorgon. Klart att det kunde vara blixthalka någonstans på vägen! Men jag var tjugo år, oerfaren, och tankarna var som sagt långt borta.

Vad vill jag då säga med detta? Det är väl bara sådant som händer oss alla, på ett eller annat sätt? Vi råkar ut för saker, ibland går det bra, ibland mindre bra. Går det att tala om Guds beskydd? Om änglavakt?

Jag är försiktig idag med sådana ord. Visst tror jag på änglarnas närvaro, Bibeln är ju full av berättelser om deras aktiviteter – utsända av Gud på olika uppdrag. Men när vi lite slarvigt talar om änglavakt blir det lätt problematiskt, åtminstone för den som tänker lite längre. Varför får vissa hjälp och inte andra? Varför går det bra ibland, ibland inte?

Jag tänker inte ens försöka svara på de frågorna idag. De är alldeles för stora. Det handlar både om vilken relation Gud har till människorna – de som tror på honom och de som inte tror – och om vilken makt det onda har i den här världen. Och kanske finns också något som kan kallas tur respektive otur? Jag vet inte.

Vad jag vet är att jag flera år senare, efter mitt omtumlande möte med Jesus (hela den historien finns att läsa här), blev påmind om både den här händelsen och om cykelolyckan drygt två år tidigare. Och jag såg att det jag förut mest ryckt på axlarna åt nog egentligen var värt betydligt mer tacksamhet. Varför fortsatte jag inte över vägen och ner i diket, när hjulen släppte den där morgonen? Varför kom det plötsligt inga bilar från andra hållet, när det både innan och efter var tät trafik? Och hur kunde jag alls häva sladden, när bilen slängde 180 grader fram och tillbaka? Jag hade aldrig övat på det, det ingick inte i körkortsutbildningen på den tiden…

Nej, även om jag inte kan förklara allt så är jag övertygad om att Gud fanns med på ett hörn den där morgonen, långt innan jag hade en aning om hans intresse, och långt innan jag lät honom bli en V.I.P. i mitt liv. Det var inte bara jag som var på väg, hans änglar var det också!

Lågenergi

2010-01-30T19:41:00.001+01:00

Gud sade: ”Ljus, bli till!” Och så småningom, framåt åttonde dagen, började man kunna skönja handen framför ansiktet. Varpå Gud bistert såg på den tomma kartongen han ännu höll i handen, från ”Philips Low Energy Stars Inc.” och muttrade något om att nästa gång skulle han minsann inte bry sig om allt snack om koldioxidutsläpp utan köra på med full effekt från början. En riktig Big Bang skulle det allt få bli!

Med detta vill jag säga att jag nog köpt min sista lågenergilampa från Philips under överskådlig framtid. Jag tände alla lampor i vardagsrummet medan jag städade, men jag hann i stort sett dammsuga klart innan jag började se vad det var jag höll på med. Undrar om de EU-politiker som fattade beslut om att förbjuda vanliga glödlampor någonsin dammsuger sina hem. Eller om det är så att de har ljuset på jämt…

En turbulent vecka

2010-01-30T01:18:00.003+01:00

Det har som synes inte hänt så mycket här den senaste veckan. Desto mer har hänt i verkliga livet! Nu börjar dock bryderirubrikerna hopa sig i inkorgen, så det är dags att veva igång maskineriet igen. Håll utkik!

Under eller inte – jag klarade mig i alla fall!

2010-01-23T18:28:00.009+01:00

I förra inlägget skrev jag att det finns ett trons ”mellanläge” där under kan ske. Jag fick det kanske att låta som en teologisk sanning, men det var det inte. I själva verket förstår jag ingenting om hur dessa saker fungerar, och hur Gud verkar eller inte verkar. Jag kan bara konstatera att jag varit med om saker i mitt liv som jag inte reagerade nämnvärt över då det hände, men som får mig att i efterhand kippa efter andan när jag tänker på dem.

Som den midsommarafton 1979 då jag i vanlig ordning tog ut min racerhoj för ett träningspass. Jag hade visserligen slutat träna för OS-medaljer vid det laget, men jag satsade fortfarande allt när jag väl var ute. Det var alltid lika härligt att känna kroppen prestera nära nog maximalt, och att se kantlinjerna flyga förbi mil efter mil.

Just denna dag visade sig sommaren från sin bästa sida, men det blåste en del, och när jag kommit förbi bortre vändpunkten på min fyramilsrunda fick jag krypa ihop ordentligt för att hålla farten uppe. För att spara nacken och minska luftmotståndet lät jag kantlinjen visa vägen och tittade bara upp lite då och då för att kolla att det var fritt framöver. Det brukade gå bra att göra så, det var mindre trafik på den tiden.

Samtidigt hade en familj från Borås, som var på väg till sin sommarstuga vid havet, upptäckt att de glömt stugnyckeln hemma. Kanske tänkte de inte särskilt på att de just kört förbi en cyklist på den smala vägen, innan de stannade för att vända. Vissa saker gör man med ryggmärgen, utan att tänka på det. Men när samma cyklist sekunderna efteråt med våldsam kraft körde in i bilen, då märktes det! Bakrutan krossades i ett moln av glas, och cyklisten blev liggande bakom bilen, fortfarande fastspänd i pedalerna och med blodet forsande från det söndertrasade ansiktet. Det blev inte så mycket med midsommarfirandet det året, varken för cyklisten eller för den chockade familjen som glömt sin nyckel…

Det har gått mer än trettio år sen den här händelsen. Jag minns fortfarande inte någonting från själva smällen. Det är väl så det brukar vara. Bara bråkdelen av en sekund innan, när jag tittar upp och ser den blå bilen stå där, alldeles för nära, och jag liksom känner nervimpulserna på väg ner i fingrarna för att bromsa, men de kommer för sent och hinner inte fram. Och så den outhärdliga väntan på ambulans efteråt, när jag inte vet hur illa skadad jag är. Jag frågar om mitt öga, för jag ser ingenting. Men sonen i familjen, som är den enda som verkar någorlunda lugn, säger att det är skuret ovanför och under, men inte i ögat. Det är bara så mycket blod.

Kanske var det ett Guds under i sig, detta att mitt högeröga klarade sig. Det enda men jag fick var tre stora ärr i ansiktet, ärr som man knappt lägger märke till idag. Två av dem går alldeles intill ögat, bara millimeter ifrån. Det kunde lika gärna ha varit helt annorlunda.

Men det riktigt märkliga var att jag just denna dag av alla dagar hade tänkt ge mig iväg utan hjälm, något jag aldrig gjorde annars. Jag hade redan satt mig på cykeln, men jag gick in igen och tog den i alla fall...

Dagen efter. Kaxig? Njae, snarare viss självdistans. Redan då.

Mer om Guds under – eller var det bara tur?

2010-01-22T22:00:00.003+01:00

När jag för snart två veckor sen skrev om mina gamla dekaler, och om tron på en Gud som gör under, började fler minnen dyka upp ur arkivet. Minnen av händelser som man skulle kunna se som Guds ingripanden – eller som rena tillfälligheter. Det svåra med det första förhållningssättet kan vara att förklara varför Gud skulle gripa in i vissa skeenden medan han tycks vara helt passiv i andra. (Eller varför hjälper Gud en människa men inte en annan?) Den andra förklaringen, att det bara handlar om rena tillfälligheter, kanske fungerar första gången, och andra, och till och med den tredje. Men till slut blir det svårt att bortse från att Någon ändå rört vid situationen. I alla fall tänker jag så.

Det handlar förstås också om vad det är som händer. Att ge Gud äran för att ha fått en parkering i ett trängt läge kan vara vanskligt. Det är i alla fall ett klent bevis för den som inte tror. Att plötsligt bli fri från cancer är lite svårare att bortförklara. De fall där sådant händer, när tumörer försvinner från röntgenplåtarna från den ena dagen till den andra, brukar resultera i journalkommentarer om övernaturliga ingripanden. Men inte heller detta överbevisar den som bestämt sig för att inte tro. Vi lever i en tid med stort andligt intresse, och märkliga saker händer på många håll, även där man inte alls räknar med Gud. Något som Jesus också berättade skulle bli fallet i ”den sista tiden”:

"... Många ska framträda som världsfrälsare, och falska profeter ska det finnas gott om. De ska göra märkliga under, för att om möjligt föra Guds egna barn bakom ljuset. Var på er vakt! Jag har varnat er i förväg!" (Markusevangeliet 13:22-23)

Så under och tecken är inte alltid bevis på Guds närvaro och ingripanden i livet. Det kan vara något helt annat. Men om vi tillåter Gud att vara närvarande och anförtror våra bekymmer åt honom, då har han förstås mycket större chans att faktiskt göra under, där så behövs, än om vi inte alls vill ha med honom att göra. Eller inte räknar med hans möjligheter. Ett mellanläge finns också, där de där märkliga sakerna kan hända även om vi lever våra liv utan att ta ställning eller tänka så mycket på Gud. Jag har själv varit med om både det ena och det andra, och något av det tänker jag berätta om i kommande inlägg.

Fenomenal design

2010-01-19T18:01:00.003+01:00

En av mina vänner har under många år djupdykt i utvecklingslärans brister och tillkortakommanden. Han har skrivit betydligt mer utförligt om livets design än jag mäktar med. Här lånar jag nu en av hans texter, apropå detta med naturens överlägsna konstruktioner som jag skrev om i förra inlägget:

”Vetenskapliga studier visar på många fantastiska lösningar som finns i naturen. Det mänskliga ögat kan uppfatta enstaka ljuspartiklar, fotoner, och har ett känslighetsområde som är tio miljoner gånger större än en modern fotografisk film. Ett vanligt bi använder komplex teknik för sin flygning, som gyroskop, vindhastighetsmätare, polarisationsmätare, UV-sensorer, sammansatta ögon samt intrikat ”programvara” för optisk avståndsmätning. En fladdermus nyttjar en akustisk radar med både variabel förstärkning och växlande pulsfrekvens för att kunna urskilja föremål bara 3 tiondels millimeter från varandra. Bara för att ta några exempel på Guds imponerande konstruktioner.

De sista årtiondena har dessutom det mikroskopiska och submikroskopiska området börjat avslöja, om möjligt, än mer svindlande design. Här finner forskarna lösningar som sätter alla mänskliga konstruktioner på skam. Människan består av flera biljoner celler som var och en innehåller funktionalitet motsvarande en hel fabrik. I cellens kärna ligger arvsmassan som innehåller information om hur den färdiga individen ska se ut, såväl som om hur hon ska sättas samman allt från konceptionen. Varje cell innehåller information motsvarande 1000 stycken 500-sidiga böcker. Informationen ligger lagrad som kemiska bokstäver utefter en lång DNA-sträng. För att få plats rullar denna upp sig som en spole som i sin tur rullar upp sig på ytterligare tre nivåer till så kallade kromosomer som man kan se i ett mikroskop. Packningstätheten är så stor att ett knappnålshuvud med DNA skulle rymma informationen på 10 miljoner hårddiskar på 1 terabyte vardera.

Cellfabriken innehåller miljontals små mikromaskiner som var och en utför sin speciella uppgift. Några behövs för att kopiera DNA vid celldelning. Andra tillverkar proteiner som ser ut på ett sätt som definieras av DNA-strängens information. Ytterligare andra transporterar proteinerna till rätt ställen innanför och utanför cellen. Cellens oerhört komplexa maskineri sköter också regleringen så att rätt protein tillverkas i rätt mängder på rätt ställen vid rätt tidpunkter. Alla proteiner varken kan eller ska tillverkas alltid. Vilka proteiner som ska produceras beror på var i fosterutvecklingen individen befinner sig, vilken miljö individen utsätts för, för vilken av individens olika celltyper (t.ex. blod-, ben- och nervceller) proteinerna är avsedda, med flera faktorer. En helt ny värld har på senare tid öppnats för biologerna och detta inom varje cell.

Mikromaskinerna som bygger proteiner består själva av proteiner. Av detta kan man dra slutsatsen att Gud måste ha skapat cellen färdig från början. Annars blir det ett oöverstigligt hönan-eller-ägget problem.

Bilden visar ett exempel på en annan mikromaskin, ett roterande flimmerhår som används av en del bakterier till att simma med. Det drivs av en elmotor vars axel är lagrad i de dubbla cellmembranen. Motorn har en rotor och en stator och den drivs av ett flöde av laddade partiklar. Den har en variabel hastighet på upp till flera tusen varv per minut och den är till
och med utrustad med en koppling så att den kan gå på tomgång. Motorn bygger och reparerar sig själv. Och alltihop ryms inom 45 miljondels millimeter.

Cellen som fabrik har dessutom en egenskap som inte delas av någon människotillverkad motsvarighet. Den kan bygga kopior av sig själv!”

Så långt vännens text.

Nu frågar jag bara: Är det vi kristna, som tror att Gud designat allt detta fantastiska vi upptäcker i naturen, eller är det ateisterna, som på fullt allvar menar att allt kommit till av sig självt, som är den här världens verkliga dårar?

För min egen del är svaret klart. Jag lyfter händerna och utbrister med orden från psalm 92: "Hur stora är inte dina verk, Herre! Hur djupa är inte dina tankar. En oförnuftig man tänker inte på det, en dåre förstår det inte."

Naturen inspirerar teknikutveckling

2010-01-18T11:37:00.006+01:00

Rubriken är inte på något sätt uppseendeväckande, så här har det varit i alla tider. Men det är alltid lika roligt när det dyker upp nya exempel på hur naturen visar upp de mest fulländade konstruktionerna, som vi människor på olika sätt försöker ta efter i våra uppfinningar och påhitt.

Nu senast var det Vetenskapsradion i P1 som fångade min uppmärksamhet. Förra veckan pratade man bland annat om hur nya, obemannade helikoptrar utvecklas utifrån hur vissa insekter flyger. Och nya navigationssystem forskas också fram med förebilder från insektsvärlden.

Jag tänker återigen på Richard Dawkins, den engelske biologen och inbitne ateisten. Han konstaterar att livet verkligen ser ut att ha blivit designat, men övergår sedan – eftersom han är ateist – till att fundera över varför evolutionen har åstadkommit denna ”illusion” av design.

Och visst, att allting vi ser i naturen är så perfekt konstruerat och samstämt bevisar förstås inte att det finns en designer bakom. Men nog är det ändå det mest logiska svaret. Jag är helt säker på att även herr Dawkins skulle komma till den slutsatsen – om inte det svaret fick så stora konsekvenser för människans frihet och självbestämmande. Eller ska vi säga ”illusionen” av frihet och självbestämmande. För om sanningen är att Gud finns, då är det snarare utan honom vi är fångar - i våra egna inskränkta tankar, och våra mörka drifter och begär…

”Salig är den som har Jakobs Gud till sin hjälpare. Han sätter sitt hopp till Herren, sin Gud, till honom som har gjort himmel och jord och hav och allt som finns i dem, till honom som är trofast för evigt, som skaffar rätt åt de förtryckta och ger bröd åt de hungriga.

Herren befriar de fångna, Herren öppnar de blindas ögon, Herren reser upp de nerböjda, Herren älskar de rättfärdiga, Herren bevarar främlingar och styrker faderlösa och änkor, men de ogudaktigas väg gör han krokig.”

Ur Psaltaren 146.

Ja, att ägna hela liv och akademiska karriärer åt att försöka förklara hur livet uppkommit av sig självt, det tänker jag är att gå krokiga vägar. Fast vem vill inse det, som står mitt uppe i en sådan karriär och är en hyllad vetenskapsman? Det kostar på att erkänna sina misstag! Men blir inte glädjen desto större om man kan studera naturen och se Skaparens hand bakom alla perfekta konstruktioner? Även när man som tekniker söker lösningen på ett problem och kan hämta inspiration från något Gud redan konstruerat. Som en trollsländas helt överlägsna helikoptermotor…

Julen lever vidare…

2010-01-17T14:57:00.007+01:00

De flesta har väl dansat ut julen nu, kan jag tänka. Skönt att bli av med granen, inte minst! Detta platskrävande, barrspridande elände… Men icke så i mitt hem. Här finns det för närvarande mycket utrymme, eftersom jag ännu inte fyllt platsen efter hörnsoffan som vännen fick överta i höstas. Den lilla granen i hörnet är därför inte alls till besvär. Och till detta kommer de små ljusgröna skotten som jag upptäckte idag - granen växer! Då kan jag definitivt inte kasta ut den. För sån är jag, det som lever och växer måste jag förbarma mig över…

Jag känner en annan person som aldrig har hjärta att kasta ut det som lever. Som varje dag ser efter tecken på växt och som gläds även över framsteg som är så svaga och obetydliga att de knappt märks. Han har som ingen annan förmåga att se potentialen, och där andra dömer ut ger han ständigt nya chanser.

I Lukasevangeliet 13 berättar Jesus om ett fikonträd som inte burit frukt på flera år, och om en trädgårdsägare som med all rätt tröttnat på att vänta. Han beordrar sin trädgårdsmästare att ta bort trädet och låta det ge plats åt något bättre. Det är ett kärvt sammanhang, det handlar om behovet av omvändelse. Men här framgår också trädgårdsmästarens hjärta för de växter han sköter, när han säger: ”Herre, låt det stå kvar även i år, tills jag grävt omkring det och gödslat. Kanske bär det frukt nästa år.”

Min gran kommer inte att få stå kvar till nästa jul, hur många skott den än skjuter just nu. Jag tror inte den kommer att orka, och jag har trots allt inte ett så personligt förhållande till den. Men jag gläder mig så länge det varar, och jag tänker på hur jag själv får stå som ett träd i Guds mylla, där det finns en trädgårdsmästare som verkligen har omsorg om mig, och som också blir glad när han ser de späda skotten längst ut på grenarna. Med honom har jag ett mycket personligt förhållande, jag vet att jag aldrig kommer att bli utkastad. Det var ju det han kom för att se till, den där julen för länge sedan. Julen som lever vidare, om vi vill det …

Katastrofläge!

2010-01-15T22:07:00.002+01:00

Så var det dags igen. Krafter vi inte rår på slår till utan förbarmande, och efteråt ligger döda kroppar som gödsel på marken medan överlevande i desperation söker efter mat, vatten och medicinsk hjälp för att kunna fortsätta vara överlevande. Det som redan förut var fattigdom och kriminalitet förvandlas till totalt kaos.

Här hemma är det fredagsmys. Det är långt till Haiti. Bilderna från katastrofen berör, men vi sitter på behörigt avstånd och väljer vårt engagemang. Och visst finns viljan där, hjälporganisationerna räknar redan in miljoner. Så mycket mer kan vi knappast förväntas göra i nuläget.

En del frågar var Gud håller hus i allt som sker. Varför tillåter han detta massiva lidande runt om i världen? Om han är allsmäktig och god, varför sätter han inte stopp för både naturkatastrofer och våld? En vanlig slutsats bland sekulariserade svenskar är att det inte finns någon Gud. Eller att han inte bryr sig om oss. Det är inte min slutsats, det finns andra svar. Bättre, om du frågar mig. Om inte annat så talar själva vår vilja att hjälpa okända människor på andra sidan jorden ett helt annat språk…

Även på Jesu tid drabbades människor av ond, bråd död. Det är inget nytt påfund. Och även då undrade folk varför. Det svar Jesus ger i Lukasevangeliets trettonde kapitel är knappast något svar, men det säger något om de villkor som råder i den här världen. Och som vanligt sätter Jesus fingret på vad var och en av oss behöver göra, istället för att möta oss intellektuellt med de rätta svaren: ”… de arton som dödades när Siloatornet rasade, tror ni att de var större syndare än alla andra i Jerusalem? Nej, säger jag, men om ni inte omvänder er skall ni alla mista livet, precis som de.”

Om vi inte alla omvänder oss… Visst kan vi ägna oss åt att undra och ifrågasätta. Det är inte alltid fel. Men det finns en risk att vi fastnar där, i frågor som ligger långt utanför oss själva och därför på sätt och vis blir ”ofarliga”. Jesus pekar rakt in i vårt innersta istället, och säger: ”Strunta i att undra varför världen ser ut som den gör! Se ditt eget behov av omvändelse istället. Det är där det börjar, den förändring som kan göra hela världen annorlunda.”

Vi kan komma långt med vår egen vilja och kraft att hjälpa varandra. Det är jättebra att vi samlar in miljoner till jordbävningsoffren! Men det blir ändå bara rännilar av allt vi gör. Hjälpen flygs in, men den fastnar på flygplatsen i huvudstaden. Människor som inte tänker i termer av medlidande roffar åt sig. En före detta chef för Röda korset fälls för bedrägeri… Vi når inte ända fram, hur vi än kämpar. Vi behöver Gud! Att inte inse det är vad som bäddar för verkligt katastrofläge, där jordbävningen i Haiti bara är en liten försmak…

Om SAAB och aningslösheten

2010-01-13T00:06:00.001+01:00

Idag var det visst strejk och demonstration utanför SAAB i Trollhättan. Jag lyssnade lite förstrött på nyheterna medan jag körde från jobbet. Hörde arbetare och fackfolk uttrycka sin ilska mot det stora GM ”over there”, som man tycker inte tar ansvar. Hörde om deras plakat, där General Motors fått ett helt annat namn, inte fullt så smickrande…

Naturligtvis förstår jag upprördheten. Vem vill bli av med sin försörjning i dessa tider – eller vilka tider som helst för den delen? Om min egen arbetsgivare skulle lägga ner, då skulle jag säkert hålla mig för skratt. Men ändå, vem kan egentligen vara förvånad på riktigt? Vem trodde att GM köpte SAAB för att utöva välgörenhet? Och varför såldes företaget från början? Undrar om inte såna saker som vinstmaximering, bonusar och i övrigt feta avtal hade något med saken att göra... Pengar, helt enkelt!

Det är förstås ledsamt, men faktum är att vi inte längre lever i en värld där man kan utkräva något moraliskt ansvar av ett företag. Det är andra principer som styr nu. Andra krafter. Jag läser i Uppenbarelsebokens artonde kapitel om ”det stora Babylon”, som alla köpmän på jorden – uttryckt med bibelns ibland mustiga språk – bedrivit otukt med och blivit rika genom. När man ser hur den så kallade marknaden fungerar är det knappast särskilt långsökt att dra paralleller…

Mellanspel i Ullared

2010-01-11T21:32:00.005+01:00

Tillhör du dem som trängdes på Gekås i Ullared under julruschen? Looser, säger jag bara! :-) Idag såg det ut så här:

Fast jag fick inte mer köpt för det. En stekpanna (tog inte den som det stod Jamie Oliver på), en hög med strumpor - det klassiska - och så lite annat småplock. Och inte blev jag ett dugg lyckligare...

Min Gud gör under!

2010-01-09T22:04:00.009+01:00

På 1980-talet fanns Dekalmissionen, och kristna i alla läger gick omkring med dekaler smetade på bibelfodral, väskor och bilar. Det tryckta var korta, kärnfulla budskap som väl var tänkta att väcka uppmärksamhet och i bästa fall bli startpunkten för samtal om tron. En av dessa dekaler hade text som i rubriken, och under några år prydde den mitt hemsydda bibelfodral. Så vitt jag vet orsakade den inget större rabalder…

I de två senaste inlägget har jag satt tummen på detta med människans ansvar och att våra handlingar ibland får konsekvenser. Med tanke på dessa gamla dekaler kan det förstås därmed se ut som om jag tappat tron på Gud som gör under och landat i en mer dyster tro på Gud som låter mig leva med konsekvenserna av mitt handlande. Kanske en mer teoretisk tro, på en mer frånvarande och overksam Gud? Men riktigt så är det inte.

Mina första år som kristen var verkligen fyllda av under, stora och små. Det var som en lång smekmånad (har jag tänkt efteråt), där man ofta knappt hann be en bön till slut förrän svaret kom. Och när jag någon gång gjorde en dumhet som kunde fått stora konsekvenser, ja då var Pappa Gud där och ordnade till saken. Precis så som jag just konstaterat att det vanligtvis inte fungerar…

Det är något med barnaskapet. Jag blänkte i förra inlägget om att det trots allt finns ett upprättat sådant hos Gud. Något som liknar den första, paradisiska tillvaron, där människorna var oskuldsfulla som små barn och Gud hade det fulla ansvaret för deras liv. När Jesus föddes hade det sedan länge inte varit så, men när han drygt trettio år senare genomgått sitt lidande och återvänt till himlen i triumf, då var ordningen återställd. Men inte fullt ut – och det är väl där vi snubblar. ”Redan nu men ännu inte”, är en klassisk fras som beskriver detta dubbla i tillvaron. Genom dopet och tron på Jesus har vi blivit upprättade och vi är återinsatta som barn hos Gud. Redan nu fungerar det nya livet. Men inte alltid, inte fullt ut. Det är inte riktigt färdigt än…

Det hände som sagt en hel del märkliga saker under mina första år som kristen. Saker som jag inte med bästa vilja i världen kan kalla för något annat än Guds under. Ett av de mer spektakulära sådana handlade (åter igen) om eld, då jag en dag höll på att sätta fyr på köket i min lägenhet i Västerås. Jag önskar jag kunde säga att det var frityroljan som tog eld, eller något sådant, men så lätt kommer jag inte undan. Sanningen är att jag stod och provade en nyinköpt gasolbrännare över diskbänken, och jag fick för mig att jag skulle kolla lite snabbt hur det blev om jag vände den upp och ner. Jag hade läst någonstans att det inte är bra att göra så, men jag visste inte hur det skulle se ut.

Tanken var förstås vansinnig, men jag stannade inte upp för att reflektera över riskerna utan gick direkt till handling. Jag tippade lite på flaskan, bara så mycket att munstycket hamnade lägre än nivån i den - och plötsligt stod jag där med ett enormt eldklot i handen. Aj!

Naturligtvis släppte jag taget på ett ögonblick, men det var inte heller bra, för nu låg gasflaskan på golvet intill skåpsluckorna och fortsatte spruta ur sig flytande gas. Lågorna var meterhöga, och jag minns att jag tänkte: ”Nu är det kört!” Men sedan hände något. Det var som om jag inte längre styrde mig själv när jag tog ett steg fram, körde in handen i eldhavet och grep tag i flaskan. Jag vände den rätt, ställde den upprätt på golvet och backade igen. Och nu brann den lika beskedligt som förut. Världen var räddad! (Men för säkerhets skull öppnade jag strax därpå fönstret och kastade ut den ännu brinnande flaskan. Vågade inte annat just då.)

Efter en sån här händelse tar det en stund att hämta sig. Hjärtat slår för fullt, och adrenalinet gör sina hyss som känns av både här och där. Så småningom kan man börja undersöka skadorna, och det är då insikten kommer: Detta är inte normalt! Det finns inte ett hårstrå kvar på högra handen och armen en bit upp mot armbågen, men huden har inte ens rodnat! Jag känner absolut ingenting onormalt…

Lite senare kommer jag att tänka på en vers i bibeln som jag läst men inte direkt reflekterat över förut. Nu får den en alldeles speciell betydelse för mig, och den visar att bibelordet är mer än bara historia och allmänna principer. Det är en vers från Jesaja kapitel 43, här från 1917 års översättning, den som jag läste då:

”Om du ock måste gå genom vatten, så är jag med dig, eller genom strömmar, så skola de icke fördränka dig; måste du än gå genom eld, så skall du ej bliva svedd, och lågorna skola ej förtära dig.”

Jag blev inte ens svedd… Så, ja, jag tror på en Gud som gör under. Men jag styr inte över dem. Ibland sker det jag önskar, ibland inte - i alla fall inte direkt och på det sätt jag tänkt mig. Jag vet ännu inte varför det är så, men jag lär mig att alltmer lägga ner frågorna och bara lita på att jag är buren av en stark hand vad som än händer.

Inte ens skadan i köket fick några konsekvenser, för lägenheten skulle snart rotrenoveras. Sotet gick att tvätta bort, och bubblorna i färgen kunde jag leva med fram till dess.

Gräsbrand!

2010-01-07T23:14:00.008+01:00

Nej, det har inte brunnit här, mitt i kallaste vintern. Med tre decimeter snö på slänterna tar det sig inte så bra. Men mitt förra inlägg, om val och agerande som får konsekvenser, och tanken på det ursprungliga barnaskapet hos Gud, fick minnen att börja snurra. Plötsligt var jag tillbaka på den obebyggda granntomten, på min barndoms gata i Kinna…

Jag minns inte hur gammal jag var. Det måste ha varit i värsta rackartygsåldern, då man testade gränser för fullt och lätt drogs med i de ännu våghalsigare kompisarnas påhitt. En av de roligare aktiviteterna under de här åren, och även ända upp i gymnasietiden, var att tända eld på saker. Det var detta vi höll på med på granntomten en dag, klasskamraten Leif och jag. Gräset var långt och torrt, och det tog sig snabbt. Det var spännande att se hur länge man kunde låta det brinna innan det blev dags att släcka. Det gällde att pressa gränsen lite till för varje gång. Adrenalinet flödade i de spensliga pojkkropparna!

Naturligtvis gick det överstyr. När man hela tiden ska pressa lite till och lite till gör det gärna det. Till slut gick det inte längre att släcka och gräsbranden var ett faktum. Vi sprang båda hem i panik och hoppades att ingen sett oss…

Det var här vuxenvärlden grep in. En av grannarna var deltidsbrandman, och han kom nu rusande med något tillhygge. Jag vet inte vad det var, kanske en kratta. Och det vi småkillar inte hade en chans att klara, det ordnade så denna trygga, erfarna man på nolltid. (Förmodligen med hjälp av någon mer granne.) Världen var räddad, och vad jag vet hölls ingen rättegång efteråt. Jag klarade mig i alla fall.

Det jag tänker nu är att vi gjorde något som verkligen kunde fått stora konsekvenser. Det var mycket torrt gräs, och det låg ett hus alldeles intill, på andra sidan tomtgränsen. Men vi var för små för att förstå och för att bära verkligt ansvar. Vuxenvärlden grep in och fixade situationen. Och precis så här är det väl vi gärna vill se att Gud också ska gripa in och fixa till det som vi på olika sätt trasslar till i våra liv. När vi leker med elden och den till slut inte längre går att stoppa. Då vill vi bara fly och så ska Gud komma och rädda världen…

Men syndafallet medförde alltså ansvar. Ett ansvar som människan kanske skulle ha fått ändå så småningom, men som vi tog oss alldeles för tidigt, innan vi var mogna för det. Och där är vi idag. De tre vise männen gjorde ett misstag som i förlängningen kostade alla barn i Betlehem som var under två år livet. Och skulle jag tända eld på grannskapet idag så skulle jag förmodligen få ta hela konsekvensen av det. Jag skulle definitivt inte klara mig genom att säga till mamma, som jag med andan i halsen gjorde den där gången, att: ”Leif har tänt eld på åkern…!”

Det finns en annan aspekt på den här saken. Ett återupprättat barnaskap hos Gud, en Gud som ibland gör under och faktiskt tar hand om konsekvenserna av vårt handlande. Detta är något jag tänker återkomma till.

Vad jag ägnade mig åt för tokigheter efter den här episoden? Ja, inte tände jag eld på torrt gräs mer. Den läxan hade jag lärt mig! Längre upp i åren blev det istället blixtar, rökbomber och smällare av olika slag. Och på gymnasiet blandade vi en gång ihop nitroglycerin under en rast. Men det är en annan historia…

Tre vise män och alla småbarn i Betlehem

2010-01-07T14:01:00.004+01:00

Jag har aldrig riktigt fått ordning på de kyrkliga högtiderna, men att trettonhelgen enligt traditionen är de tre vise männens ankomstdag till Betlehem, det har sjunkit in. Att sen hela historien om Jesu födelse egentligen utspelade sig vid en annan årstid tänker jag är mindre viktigt än själva händelseföljden.

Mitt bryderi, så här dagen efter trettondagen, handlar inte om det stora i att dessa tre ”höga herrar” kommer med fina presenter för att hylla barnet som fötts i ett stall, utan om det märkliga och otäcka som händer i samband med att de beger sig hemåt igen. Det är en händelse som vi kanske helst hoppar över, eftersom den kan ge en ganska obegriplig bild av hur Gud agerar.

Bakgrunden är att de tre, när de anländer till Israel, först söker upp Makten och Rikedomen, det vill säga de vänder sig till kungen i Jerusalem. Det var förstås där de förväntade sig att finna barnet som skulle bli judarnas alldeles speciella kung. Men detta var fel plats! (Något som Vardagstro redan bloggat om.) Detta misstag gjorde att de fick söka sig vidare med ett löfte till kung Herodes att återvända och berätta var barnet fanns, så att han också kunde komma och ”hylla” det. Något han förstås tänkte göra med svärd för att undanröja det han tolkade som en framtida konkurrens…

När de tre framfört sina hyllningar och ska bege sig hemåt igen, händer så detta som åtminstone för mig blir anledning till ett bryderi: I en dröm blir de varnade för att vända tillbaka till Herodes som de lovat, och de tar därför en annan väg. När Herodes får veta detta blir han helt ursinnig och ser till att döda alla barn i Betlehem – för säkerhets skull ända upp till två år gamla!

Vad jag funderar över är var Gud befinner sig i allt detta. Han har förvisso varnat Josef och sett till att hela den lilla familjen kommit iväg till Egypten, där de får stanna tills Herodes är död. Men kunde han inte gjort något för att rädda de andra barnen i Betlehem? Han som sände sin Son till frälsning för mänskligheten, kunde han inte gjort det med mindre blodsutgjutelse? I evangeliet står att Herodes genom denna blodiga händelse uppfyllde en profetia nedtecknad av Jeremia ca 600 år tidigare. Det är en klen tröst.

Vi kan nog aldrig få ett helt tillfredsställande svar på den här frågan. Lika lite som på andra, liknande frågor som kan dyka upp när vi läser om Israels historia. Vissa saker får vi helt enkelt böja oss inför och inse att Gud är Gud, det är han som vet och har koll på hur allt hänger ihop. Helt klart är i alla fall att Guds frälsningsplan inte är fullbordad än i och med att Jesus har kommit till världen. Han är Fridsfursten, men det ska dröja länge innan friden härskar i hans rike. Det onda har fortfarande utrymme att verka, liksom det på många sätt har än idag.

Att flytta fokus till de tre vise männens agerande kan vara oroande men nyttigt. Det är ofta alltför lätt att bara se på vad Gud gör – eller inte gör – i olika situationer, och då skylla allt elände på honom. Om vi istället inser att de val vi som människor gör får konsekvenser, både för oss själva och för andra, då framträder en annan bild även i den här berättelsen. Då kan vi se att det val de tre gjorde, att först gå till palatset i Jerusalem i sitt sökande, var det fatala misstag som sedan orsakade alla barnens död. Jag vet, det är inte ett svar som tillfredsställer vår längtan efter vett och logik. Och det stör fortfarande bilden av Gud, han kunde ju ändå ha fixat situationen, kan man tycka. Men på något sätt får vi ändå böja oss för att det är så här livet ser ut. Om jag slår ihjäl en medmänniska kan jag inte efteråt förvänta mig att Gud ska ställa allt tillrätta. Människan är och förblir död. Jag kan få förlåtelse, men konsekvenserna får jag, och personens anhöriga, leva med. Inte heller kan jag räkna med att Gud ska radera minnet hos en person som jag råkar avslöja en känslig hemlighet för. Mina val får konsekvenser.

Jag tror inte det var så här det var tänkt att vara från början. När Gud skapade människorna var de oskuldsfulla som barn, och det var Gud själv som ansvarade för deras liv. Kanske är det ett djupt liggande minne av den här paradistillvaron som vi alla bär med oss, och som gör att vi reagerar ”med ryggmärgen” när vi stöter på livets hemskheter. Vi vill att Gud ska ordna allt, för det var så det var en gång. Men något hände i det vi kallar syndafallet som förstörde förhållandet mellan Gud och hans skapelse. Det handlade inte bara om att döden kom in i världen, det var också så att människan blev ”myndig” och fick ansvara för sina gärningar på ett sätt som hon inte klarar av. Detta kommer att rättas till en gång, men vi är inte där än. Inte fullt ut. Tills vidare gäller fortsatt att våra beslut och vårt agerande kan få stora konsekvenser, både för oss själva och för andra.

Det som jag tänker skiljer oss idag från människorna på Jesu tid, vare sig de var visa män eller vanliga ”ovisa”, är att vi har helt andra möjligheter att få hjälp med våra beslut. För den där Kungen som de vise männen kom för att hylla, är varken kvar i krubban, på korset eller i graven. Vår tro är att han lever och rör sig mitt ibland oss idag, och han vill vara Kung också i våra liv. Vi kommer att fortsätta göra misstag som får konsekvenser, men lyssnar vi lite mer till honom så ökar i alla fall chanserna att göra rätt. Då kan vi bli verkligt visa – män och kvinnor – som de tre i bibelberättelsen skulle ha varit men misslyckades med i ett avgörande ögonblick under sitt sökande.

… Och katten försvann i snön

2010-01-06T20:43:00.005+01:00

Längre norrut i vårt land lär väl ett ymnigt snöfall inte få så många bloggfingrar att börja glöda på tangentbordet. Annat är det här på västkusten, eller ganska nära den i alla fall. Här pulsade vi runt idag, förvånade och i vissa fall upprymda, och planerna för trettonhelgen fick säkert göras om i all hast både här och där, för det gick knappt att ta sig fram till fots, än mindre med bil. ”Vad har vi gjort för ont?” undrade mannen från fastighetsbolaget när han utkallad på sin jourtid skottade parkeringen på förmiddagen…

Själv kunde jag njuta av situationen. Jag hör till dem som tycker att det ska vara vinter när det är vinter, om än jag fryser som en hund. Katten tyckte däremot inte alls om det nya läget. Hennes värld var plötsligt en helt annan, och det gjorde henne mycket orolig. Hon gick fram och tillbaka under takskägget, där det var lite mindre djupt, gjorde sina behov i snön och kom sedan in igen. Bara för att strax därefter låta höra sitt ”nu är jag verkligen upprörd och måste genast UT-jamande.” Hon försvann, i ökande panik tror jag, genom ett snötäcke dubbelt så högt som hon själv. Jag hoppas hon hittar hem igen.

Katten är ett väldigt konservativt djur. Bäst trivs den när allt är som det brukar vara, när ingen flyttar runt möblerna, inga främmande föremål kommer in i reviret och, framför allt, när inte en massa snö gör hela omgivningen totalt oigenkännlig. Förvisso lär den sig snabbt. Det nya blir välkänt efter ett tag, när det nosats in ordentligt. Men innan dess är det uppenbar kris, mer eller mindre.

Man skulle kunna få ut en hel del av det här, tror jag. Parallellen till hur vi kristna reagerar när omvärlden förändras är nog inte alltför långsökt. Vi vill också gärna att allt ska vara som det har varit. Vi har våra trossatser och vår världsbild, och det blir jobbigt när förändringar rubbar cirklarna. När vi måste plocka fram våra föreställningar och justera dem. Och händer det något väldigt dramatiskt, som över en natt förändrar våra förutsättningar, då blir vi lätt lika oroliga som katten och lyssnar inte alls till Husses försäkringar om att allt är okej.

Jag tror att själva poängen ligger där, i att lyssna på vår ”husbondes” röst. Förändringar måste komma, och stora omvälvningar är utlysta till den sista tiden. Vissa saker ska vi anpassa oss till, andra måste vi kämpa emot. Det är inte alltid så enkelt att veta vilket. Men Herren vet, därför behöver vi stanna kvar i hans famn och inte rusa iväg i panik som min nervösa katt…

"Nä, vi stannar nog hemma idag..."

Vett och etikett

2010-01-04T13:06:00.007+01:00

Jag tittar på mitt ”taggmoln” och inser att de taggar, eller etiketter, jag sätter på mina inlägg knappast är till så mycket hjälp. Meningen är väl att det ska gå att hitta tillbaka till vissa typer av inlägg, men då gäller det nog att vara betydligt mer konsekvent än jag varit. Det är dock svårt när olika kategorier går in i varandra.

Lite då och då ägnar jag mig åt ett annat slag av etikettering. Jag har tre pärmar där jag samlar alla dokument som hör ihop med mitt hem. Det är räkningar, försäkringspapper, kvitton och så vidare. Säkert inget unikt i det. Oftast råder ingen tvekan om under vilken flik i vilken pärm som respektive papper hör hemma, men ibland blir det konflikt. Då är det bra om det finns en ledig flik att ta till.

Tyvärr är det nog alltför vanligt att vi också behandlar varandra på det här sättet. Inte att vi sätter varandra i pärmar då, men att vi etiketterar och grupperar. Den är si, hon är så. Och den här passar inte in någonstans… En uttalad åsikt och vips är stämpeln där, oavsett hur väl man för övrigt harmonierar med gruppen. Detta tillhör förstås det mänskliga; vi vill alla höra hemma i ett sammanhang. Men när det används för att dra ner dem vi inte gillar, då blir det fel. Då är det etikett utan vett.

Att byta etikett på ett blogginlägg är lätt, att tvätta bort stämpeln från någons panna kan vara betydligt värre. Svårighetsgraden lär också öka med antalet av människor som tagit del av den. En offentlig idiotstämpling i media kan göra att ingen längre lyssnar på dig. Du är ju en idiot, vad har du då för vettigt att komma med?! Och hur många är intresserade av eventuella dementier? Det är inget man ser stort uppslaget på löpsedlarna…

Att hoppas på en förändring här är förstås lika naivt som att önska bort alla krig. Etikettering är till och med en vanlig del i krigföringen. Fienden är alltid något annat än vi själva, inte bara fiende. Judarna var inte människor, därför kunde de dödas. Samma sak i alla etniska konflikter, De är inte som Vi… Och den som på olika sätt utsätts för subtilare krigföring, i form av mobbning i olika sammanhang – kolla in etiketten, det står säkert något nedsättande på den!

I min drömvärld, den perfekta, är mänsklighetens taggmoln enormt stort. Det står ett namn på varje tagg, en helt unik för varje person. Och så en enda gemensam: Människa. Jag tror att det är ungefär så taggmolnet ser ut i Guds blogg.

Vad gäller mina blogginlägg så ska jag fundera lite. De tål nog att buntas ihop bättre, fast det blir rätt mycket jobb ändå. Ett alternativ är kanske att ta bort funktionen helt. Ingen mening med att ha något bara för syns skull. Vi får se vad det blir…

Är jag beredd att dö?

2010-01-02T19:13:00.002+01:00

Bengt Malmgren berör i sin blogg tankar jag haft då och då under alla år som kristen. Obehagliga tankar om möjligheten att liksom tusentals andra kristna genom historien ställas inför valet att avsäga mig tron eller dö. I trygga lilla Sverige är det nog inte många som tänker så, utom möjligen de som förbereder sig för det så kallade ”missionsfältet” (det som tydligen alltid är någon annanstans, långt borta). Vi är vana vid en annan verklighet än den man möter i t.ex. Turkmenistan, Saudiarabien eller Nordkorea…

Att bli martyr, det vill säga att bli dödad för sin tro, är inget eftersträvansvärt för en kristen. Det ger inga extra stjärnor i livets bok. Jag vet inte om det är det i t.ex. islam heller, egentligen. Kanske kan någon annan bidra med kunskap här? Klart är i alla fall att cyniska islamister lockar unga människor utan hopp med biljett till en njutningsfylld himmel om de spränger sig själva i småbitar och tar med sig ett antal ”otrogna” på kuppen. De kallas då martyrer, men med ovan nämnda definition är de naturligtvis inte det.

Det kristna martyrskapet är alltså inget önskvärt, men det har alltid varit något som fått kyrkan att växa. Tvärt emot avsikterna hos dem som hållit i yxorna och gevären. Gud fortsätter trotsa de onda krafternas försök att förstå och hindra hans verk. Precis som hans död på korset såg ut som ett misslyckande men var det stora dråpslaget mot ondskans själva hjärta, så fortsätter Guds rike sitt segertåg överallt där kristna förföljs och dödas för sin tro.

Men är vi beredda? Är jag beredd? Även om utsikterna att hamna i skarpt läge tycks vara ganska små i vårt samhälle, så kan det nog vara nyttigt att ställa sig frågan. Om inte annat så säger svaret en del om hur djupt sanningen om det kristna lärjungaskapet trängt in i oss. För det är ju faktiskt så att på sätt och vis har vi redan förlorat våra liv, vi som är döpta till Herrens död och uppståndelse och som lever i hans efterföljelse…

Fast med kniven mot strupen hjälper knappast sådana insikter. I slutänden är det nog ändå bara Herren själv som kan ge styrka till att hålla fast vid bekännelsen. Inte ens Petrus klarade det ju, innan Anden hade kommit. Så vi ska inte döma oss själva för hårt om vi drar på svaret. Men vi kan alltid be lite extra för dem som på olika håll i världen faktiskt får ge sina liv för tron på Jesus. Och medvetna om att vi, vare sig vi lever eller dör, inte har rätt till våra liv, kanske vi kan ge upp lite mer av vår bekvämlighet under det här året för att på olika sätt vara med i Herrens verk. Det brukar visst kallas att dö bort ifrån sig själv. En mildare form av martyriet, måhända, men ett som också kan bära frukt…

En liten avrundning

2009-12-31T16:12:00.012+01:00

Vissa år är det en glädje att se tillbaka på, när säcken ska knytas ihop. Andra vill man helst glömma. Hur det än var med år 2009, och hela det gångna decenniet förresten, får vi lämna det bakom oss nu och blicka framåt. Erfarenheterna tar vi dock med oss, de som fått oss att växa som människor. Och om vi vill så finns en hand att fatta tag i, när vi går vidare mot den framtid som alltid - hur vi än försöker spå - är okänd...

Gott Nytt År!

Nyår - att få börja om

2009-12-30T22:24:00.004+01:00

Jag har alltid tyckt att det varit något speciellt med nyår. Mer när jag var yngre, men även nu då jag närmar mig halvtid. Känslan av att få lägga saker till handlingarna, göra bokslut, arkivera och börja om på ett nytt, oskrivet ark... Nyårsdagen har alltid känts så ren, som om inga vägar redan var utstakade och allt var möjligt.

Allt det här är ju en illusion, förstås. Ett år innebär att jorden snurrar ungefär ett varv runt solen, och det varvet kan ju sägas börja och sluta var som helst. Alla kulturer är ju inte heller överens om när nyåret är – påpekar jag utan att nämna någon särskild. Och hjulspåren finns ju där i livet, hur vi än försöker tänka bort dem. Nyårsdagen är inte fullt så ren som den kan kännas. Efter några dagar är vi oftast tillbaka i våra gamla mönster, kanske med ännu något brutet löfte bakom oss.

Men en illusion kan vara väl så kraftfull och verksam som själva verkligheten. Det är väl just detta som ligger i hela ”positivt tänkande-grejen”. Man vill något, tänker sig in i det – och vips så finns det där! Nå, kanske inte riktigt så, men något åt det hållet. Så även om vårt nyår bara innebär att jorden påbörjar ett nytt varv runt solen, räknat från den plats i planetbanan som vi i vår kultur kommit överens om ska gälla, kan det ha effekt i våra liv. Den förändring jag bestämmer mig för kan ha större chans att fungera från nyåret än från vilken annan dag som helst, om jag lever med tanken att det faktiskt är något nytt som börjar på nyårsnatten…

Att börja om… Många nyårslöften handlar förstås om relativt små saker, som att börja träna mer regelbundet, sluta snusa eller bjuda hem vänner oftare. Men det kan finnas djupare behov, livet kan vara så kört i botten att den enda räddningen är den klassiska omvändelsen till Gud. Vare sig det nu är första gången, när jag kommer till tro, blir kristen, frälst eller vad man nu vill använda för ord. Eller om jag som redan troende lyckats strula till livet så jag inte fixar det längre. (Jodå, vi gör det lite till mans vi också, hur frälsta vi än är.)

Då är det skönt att veta att det nya året faktiskt kan börja när som helst. Och att nyårsdagen i Guds kalender, den som inträffar varje gång vi kommer hem till honom efter att ha varit ute på villovägar, verkligen är helt ren. För så är det med Guds nyår – oavsett vad det är vi strulat till så börjar något helt nytt i samma ögonblick som vi kommer med vår trasighet till Gud. Ett ”förlåt” kanske inte förändrar våra omständigheter på ett ögonblick, men på den inre arean händer det något. Bördor lyfts av, ett nytt, oskrivet ark räcks fram, och så får vi göra ett nytt försök. Utan förebråelser, utan hårda ord.

Men hur många nyårsdagar det än kan finnas i Gud rike, så är det fortfarande lite speciellt med den 31 december, det fortsätter jag tycka. Så de förändringar som inte är så jätteviktiga, men som skulle kunna vara bra att få till, de väntar jag med till dess och får kanske lite extra skjuts av illusionen om det nya som börjar då, när klockorna slagit tolv…

Det obegripliga och irrelevanta Jesusbarnet

2009-12-27T20:38:00.003+01:00

Jag har varit utan julkrubba i ganska många år. Det har inte bekommit mig så mycket, de små figurerna har funnit sina platser ändå, i en liten kartong ställd på ända eller direkt i bokhyllan. Gud var inte så knusslig när han skulle bli människa, varför ska då jag vara det?

Om det nu beror på att jag blivit mer sentimental med åldern, eller vad det är - de senaste åren har jag i alla fall hållit utkik efter någonting mer krubblikt, när jag kommit ihåg det på mina shoppingturer i advent. Men jag har inte hittat något. Tydligen är det så att detta med julkrubbor mer eller mindre försvunnit ur vårt kollektiva medvetande, i alla fall när det gäller våra hem. Där har julens tidigare centralgestalt fått ge plats för andra; vi samlas snarare framför TV:n för att titta på någon av Karlarna (Anka eller Jonsson) än framför krubban för att läsa julevangeliet…

Som kristen kan man naturligtvis förfasa sig över den här utvecklingen. Att inte kunna köpa sin krubba i närmaste ICA-affär måste förstås vara ännu ett tecken på Sveriges avkristnande, och något vi borde kämpa mot! Eller så inser man att budskapet om hur Gud föds som människa för att dela våra villkor, köpa oss fria och öppna vägen Hem, hänger i luften idag och är för de flesta helt obegripligt. Utan historisk eller kunskapsmässig koppling vet vi helt enkelt inte vad det kristna julbudskapet handlar om, och vad har då krubban för plats i vårt medvetande? Det är rätt naturligt att den försvinner från kommersens högborgar.

Krubba eller inte, det är fortfarande ganska många som likt Karl-Bertils mamma får ”något religiöst i blicken” så här års. Kyrkor fylls under advent och till julens midnattsmässor och julottor. Vi samlas inför Jesusbarnet, sjunger de välkända sångerna, njuter av ljusen och stämningen.

Men jag tror vi har ett problem! Den som kommer till kyrkan bara för stämningen och myset har det definitivt, men även många av oss andra som inte är sällanbesökare kan ha det. Vi är så genomsyrade av modernt ”vetande” och kritisk bibeltolkning att vi har svårt att riktigt ta in det stora i julens budskap. Ett litet barn som föds och läggs i en krubba, Gud som kommer till oss. Vad betyder det egentligen? När kunskapen om varför världen ser ut som den gör försvunnit har vi inget annat att erbjuda än gulligt Jesusbarn, snällhetsevangelium och allmänt julmys. Och när livet återgår till det normala, när julmaten är uppäten och granen utslängd, är allt detta för de flesta helt irrelevant – om det inte varit det hela tiden…

Vad ska då vi som kallar oss kristna, efterföljare till den Jesus vars födelse vi just firat, göra åt saken? Själv tänker jag i alla fall börja med att låta mina krubbfigurer flytta in i ett ordentligt stall till nästa jul. Och så ska jag fundera över fortsättningen. Det är Gud som utmanar oss, vi är kallade att vara salt och ljus. Och jag tänker att för att vara det måste det vi levererar vara begripligt och relevant i vår tid, inte bara mysigt…

Nattsudd - som vanligt!

2009-12-24T00:33:00.005+01:00

Klockan 00:30 är sillsalladen klar. Det tog bara en timma att tärna alla ingredienser. Nu återstår att ta in gran, slå in de sista paketen, städa och pynta och... Zzzz

God jul, alla!

Kommer strax, jag ska bara…

2009-12-23T09:46:00.001+01:00

Under hösten har jag läst Bibeln mer än vanligt. Det har varit ”umgängesläsning” mer än studerande eller ren slöläsning (som det annars lätt blir). Det vill säga, jag har läst för att umgås med honom som kallas Guds Ord och som både är en levande person och det Ord som skapat och uppehåller allt. På något märkligt sätt kan man möta honom när man läser om honom.

Men de senaste dagarna har Bibeln mest legat orörd. Jag har inte haft tid, det har varit så mycket att stå i – för att ordna för firandet av hans födelsedag…

Jag skrattar lite åt det ironiska i det här. Och jag tror att Gud skrattar också, för det mesta. Men jag hör också Jesus ord till Marta, när hon flänger runt för att ordna med allt det praktiska och till slut blir sur på systern Maria, som inte hjälper henne utan bara sitter och lyssnar på Jesus. Han säger till henne: ”Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket. Men bara ett är nödvändigt. Maria har utvalt den goda delen, och den ska inte tas ifrån henne.”

Det är inte nödvändigt att fira jul. Födelsedagsbarnet är ganska ointresserat av våra ansträngningar. Men han vill att vi lyssnar till honom, inte bara nu utan alla dagar. Det tänker jag göra, så gott jag kan, även fortsättningsvis. Jag ska bara ordna lite till först: Ta in granen, handla det sista, göra sillsallad…

Jag kommer, Herre. Strax. Jag ska bara…

Splittrade familjer i juletid

2009-12-22T15:39:00.002+01:00

Flera bloggarkollegor har redan låtit tankarna gå till dem som på olika sätt har det svårt i juletider. Det är ju inte allas ögon som tindrar ikapp med julgransljusen… Själv tänker jag av naturliga skäl särskilt på den splittrade tillvaro som många skilsmässobarn lever i. Kanske finns en halvt frånvarande förälder som väntar sig ett julbesök, och av lojalitet, och kanske även ett kvardröjande hopp om att äntligen bli sedd och bekräftad av denna förälder, stressar barnet sig fördärvad för att tillfredställa – bara för att själv bli besviken ännu en gång.

Programmet Tendens i P1 har just nu som tema: Utan min pappa. Det handlar om flickor som växt upp med en frånvarande pappa. Om deras ilska, längtan och skuld. Och om vad en manlig förebild betyder, även för en dotter. Jag lyssnar med stort intressen, för detta angår mig! Även om jag förstås, som vanligt, hamnar i fel grupp eftersom jag är pappan som stannade kvar och tog ansvar när mamman lämnade skutan…

Det finns starka krafter som slår mot kärnfamiljen idag. Om något gör mig frustrerad så är det detta! Jag undrar så hur de människor ser ut under skalpen som mer eller mindre frenetiskt kämpar i denna sak. Har de barn själva? Är de medvetna om vad som rör sig i uppväxande barns och ungdomars känsloliv? Vilka känslomässiga skador bär de själva på från sin uppväxt?

Är det inte fullständigt självklart att barn behöver en pappa och en mamma? Och att dessa helst ska leva tillsammans så att inget uppslitande och stressigt flängande, både geografiskt och känslomässigt, någonsin behöver bli aktuellt? Jag påstår att det är det, fullständigt självklart! Man behöver inte vara ”kristen höger” eller något annat otäckt för att inse detta. Det räcker att på nära håll ta del av ett barns lidande när den ena föräldern fattas. Ett lidande som kanske aldrig riktigt tar slut…

Jag önskar för den här julen fler verkliga möten mellan barn och föräldrar. Trasiga vuxenrelationer kan inte alltid lappas ihop, men alla föräldrar kan ta steg för att möta de barn som de kanske hamnat på avstånd från. Tro mig, de är efterlängtade!

Om åsnor, talande och stumma

2009-12-20T22:30:00.004+01:00

När jag var liten brukade mamma eller mormor så här års läsa ur boken ”Marias lilla åsna”. Det var en rätt söt tolkning av händelserna kring Jesus födelse, med den förmodade åsna som Maria red i centrum.

Igår läste jag om en helt annan åsna, Bileams talande åsna i 4 Mosebok 22. Nå, egentligen var det förstås en helt vanlig åsna, men Gud lät den i en trängd situation få möjlighet att verbalt uttrycka sin frustration över husbondens behandling – till nämnde husbondes stora förvåning, kan man tänka. (Det hade kanske inte varit helt fel om vissa illa behandlade grisar i vår tid fått samma verbala talang. Det skulle säkert ta bättre skruv än alla djurvänners aktiviteter tillsammans…)

Historien är denna, i mycket komprimerad version: Kung Balak i Moab ser Israels folk komma från Egypten. De är många, och han blir rädd. För att ha någon chans att slå Israeliterna i en strid skickar han efter Gudsmannen Bileam, som han tänker ska uttala någon förbannelse över folket. Men när kungens sändebud når Bileam och denne frågar Gud hur han ska göra, svarar Gud att han inte ska följa med och förbanna folket. För det är redan välsignat av Gud! Med detta svar återvänder Balaks sändebud.

Men Balak ger sig inte. Han skickar ännu förnämare sändebud, och den här gången lockas det med stora rikedomar om Bileam följer med. Bileam frågar Gud igen, och nu får han klartecken att följa med.

Här följer så den märkliga episoden med åsnan, och här inser jag också att just precis berättelser som denna lär ge väldigt mycket bränsle till den brasa som en del gärna skulle vilja elda upp alla biblar i…

Gud blir nämligen arg på Bileam när han gör precis det som han tidigare gett klartecken till, och han sänder en ängel med draget svärd för att hindra honom. Det är bara tack vare åsnan, som ser ängeln och viker undan (och får skit för det av Bileam), som Bileam kommer undan med livet i behåll. Och man undrar förstås: Är Gud så lynnig som det verkar här, eller finns det någon orsak till denna omsvängning? Till det yttre verkar det ju inte som om Bileam gjort något fel. Vad händer här egentligen?

Jag tror att svaret ligger i den insikt som vi i bästa fall kan få om oss själva. Då kan vi tänka oss in i vad som händer inom Bileam, och vi kan dra slutsatser som inte direkt står i texten men som är helt rimliga. Bileam hade egentligen ingen anledning att fråga Gud igen när de nya sändebuden kom. Det svar han fått första gången var solklart: ”Detta folk är välsignat, du ska inte förbanna det”. Varför frågade han igen? Var det inte för att han gripits av girighet och hoppades att han skulle hitta någon öppning att få den utlovade belöningen? Jag tror det.

När Gud ger sitt klartecken till Bileam gör han en sak väldigt klar: ”… du ska endast göra det som jag säger dig.” Jag tror att detta är den helt avgörande punkten, det som förklarar vad som händer sen. För om jag känner mig själv rätt som människa var det inte alls med tankar om fullständig lydnad som Bileam satt upp på sin åsna. Nej, jag tror han funderade hit och dit på hur han skulle kunna komma runt Guds bud och åtminstone förbanna folket lite grand, så att det knappt märktes men så att kung Balak skulle bli nöjd och ge honom belöningen. Det var detta Gud såg, och det var därför han var tvungen att ge Bileam en rejäl knäpp på näsan. Och efter att först ha blivit tillrättavisad av sin åsna, och sedan sett ängeln med det dragna svärdet, så lär det också ha varit en betydligt mer ödmjuk Bileam som fortsatte resan. Han tänkte knappast några mer tankar på att hitta kryphål i Guds bud…

Ända fram till nu hade jag inte tänkt något annat än att fundera lite över denna skenbara lynnighet hos Gud. Men som så ofta när vi rör oss i Guds Ord, vänder det sig inåt och rör vid ömma punkter i våra egna liv. Och det kommer en sluttanke som inte är så kul men som kanske är nyttig:

Jag tror att vi som kallar oss kristna ofta är betydligt mer lika Bileam än vi skulle önska. Vi vill gärna ha Guds välsignelse, men vi gör vad vi kan för att hitta kryphålen så att vi också kan få det världen erbjuder oss. Och så undrar vi varför det händer så lite i våra liv, varför Gud verkar vara så långt borta, och varför vi ibland får gå så märkliga vägar…

Traditionsbrott

2009-12-19T21:16:00.001+01:00

Det är mycket med traditioner så här års. Vi suckar ibland, men kör ändå på som vanligt, för det är svårt att bryta med det vi är vana vid. Själv inser jag att det inträtt en viss mognad när inte heller jag längre, som i min något vildare ungdom, absolut måste bryta traditioner bara för sakens egen skull. I stort sett lär det bli Christmas As Usual i det Bergmanska hemmet. Bara lite mer av allt, kanske.

Men ibland blir det tvärstopp. Som när jag tänt tredje ljuset och plötsligt insåg att det är just detta ojämna brännande av stearinljus som är orsaken till att jag alltid har stumpar i olika längder liggande, som inte passar någonstans. Och så detta vakande över ljusen när de är tända, så att vinkeln ska bli den rätta. Inte bränna för länge nu, då blir det fel! Vad knäppt, tänkte jag, så här vill jag inte ha det!

Tänkt och gjort – jag införde raskt en ny tradition. Från och med nu ser det ut så här, under hela advent…

Människans fria val – och atomernas

2009-12-18T19:10:00.003+01:00

Hur fria är vi människor egentligen i alla de val vi ställs inför? Hur styrda av det som hänt tidigare i våra liv, i andras liv, i hela universums historia? Filosofer och andra spekulerar, svaret är inte så självklart som man skulle kunna tro.

Det där sista, hela universums historia, det lät kanske lite väl magstarkt. Att vi styrs rent psykologiskt av saker vi varit med om förut och som bränt in mönster i våra själar, det kan vi nog köpa. Men vad har mitt liv idag med universums utveckling under miljontals år att göra? Det märkliga är att det skulle kunna ha mycket med det att göra – om det inte var så att det hände något med naturlagarna nere på atomnivå…

Naturlagar… Finns det något mer bestämt, definitivt, obevekligt? Newtons berömda äpple som faller mot marken. Det gör alltid det, några alternativ finns inte (om inte någon plockar det, förstås – men då handlar det om en annan lag än gravitationen). Och planeterna som rör sig genom rymden i sina bestämda banor – om fysikens lagar varit mindre obevekliga hade det aldrig gått att genomföra några rymdfärder. De komplicerade matematiska ekvationerna som behövs för att beräkna motorpådrag och bränsleåtgång i förhållande till önskad bana genom tomheten skulle inte gå att lita på. Men i det stora perspektivet går det att beräkna vad som ska ske, alltid och med stor noggrannhet. Naturlagarna sviker inte.

Vad händer när perspektivet krymper? Den nya fysiken ställer allting på ända. Människan måste tänka om, måste ändra sin världsbild totalt. Det har skett en revolution under senare år som vi ”vanliga dödliga” kanske inte hör så mycket om. Eller vi lyssnar inte för vi kan inte förstå. Plötsligt gäller nämligen inte Newtons äpplefysik längre. Den mogna frukten kan falla neråt som förut, men lika gärna uppåt eller åt något annat håll. Om den är en elektron alltså, eller någon annan elementarpartikel. I atomernas värld finns inget bestämt, man räknar bara med sannolikheter.

I mitt jobb kommer jag ibland i kontakt med ämnen som befinner sig i ett tillstånd av sönderfall. Radioaktiva, brukar vi kalla dem. Atomerna är stora och tunga. Stinna av partiklar i sina kärnor, instabila, oberäkneliga. När som helst kan en kärna falla sönder, dela upp sig i två mindre klumpar. Det är då den sprätter iväg lite av sin överskottsenergi, i form av strålning. Händer detta lite för ofta kan det bli farligt för den som råkar finnas i närheten, beroende på vilken sorts strålning det är och vad man har för skydd.

Det spännande är just detta ”när som helst”. Det kan ske nästa mikrosekund, men atomen kan lika gärna fortsätta vagga fram i sitt instabila tillstånd i tusen år. Det går inte att förutse vilket. Och ändå finns begreppet ”halveringstid” (den tid det tar för hälften av de instabila atomerna i ett ämne att falla sönder). När vi zoomar ut igen och ökar perspektivet. När vi tittar på ett gram av ämnet, eller ett kilo. Då kan vi med exakthet säga hur många atomer som kommer att falla sönder under en viss tid. Detta är märkligt! Logiken säger att om varje atom är ”fri” att ge upp och brista itu när den vill, då borde det vara omöjligt att ange något så bestämt som en halveringstid. Men det är det alltså inte. Naturlagarna sviker inte…

Vad har då denna osäkerhet på atomnivå med vår fria vilja att göra? Kanske inte så mycket – om vi är mer än bara biologiska maskiner. Men kanske även då, med en ande som fötts av något gudaväsen, behöver vi en kropp som kan tjäna våra tankar med rätt förutsättningar. Och vad är då våra tankar mer än elektrokemiska signaler i hjärnan? Elektroner som rör sig genom våra nervbanor, atomer styrda av gällande lagar. Om dessa lagar hade varit lika strikta på denna nivå som i det stora perspektivet, hade våra tankar verkligen varit fria då? Hade vi kunnat göra självständiga val?

Den som inte vill se människan som något annat än just en biologisk maskin, där alla tankar och känslor bara existerar som signaler i nervsystemet, kan hitta en utväg i det här resonemanget. En utväg ur det dilemma som våra högre sinnesfunktioner ställer honom eller henne inför. Man behöver inte förklara ”själens” skenbara existens med skapelse i någon form. Ingen trancedent verklighet behövs. Denna ovisshet på atomnivå räcker långt.

Vi andra kan återigen låta oss fascineras över Skaparens vishet, som den uttrycks i hans skapelse. Och vi skulle dessutom kunna fundera över vad detta perspektiv på skapelsen får för konsekvenser när det gäller vad Gud kan veta om våra val. När vi ser på ett radioaktivt ämne vet vi alltså hur många atomer som kommer att falla sönder inom en viss tid – men vi vet inte vilka. Är det möjligen samma sak för Gud när han ser på världen? Vet han vilka av oss som kommer att fatta vilka beslut? Bibeln antyder två helt olika svar på den frågan…

Bergmans Martyrium – en sammanfattning och en psykologisk utveckling

2009-12-16T20:38:00.009+01:00

Rubriken är missvisande, detta inlägg handlar inte om mitt eventuella martyrskap. Jag tyckte bara det lät kul - med tanke på den diskussion som varit. Nej, istället vill jag försöka samla ihop trådarna lite, och knyta ihop med mina egna tankar det som framför allt ni, Gunnar och Hasse, bidragit med. (Övriga får här ett samlat tack för era glada tillrop!)

Först vill jag säga att när jag tänker på människors möte i svaghet så avser jag inte först och främst det dagliga samtalet på ICA, eller var vi nu möts, där samtalet tillåts eller inte tillåts utvecklas ur våra uttalade plågor. Jag tänker mer på den djupare identifikation som kan uppstå i vilka sammanhang som helst där vi kläs av vårt yttre skydd och ser hur vi alla är beroende av andras – och i förlängningen Guds – hjälp. Insikten om livets skörhet tenderar att binda oss samman, helt enkelt.

Kanske blir det som allra tydligast när naturkatastrofer eller stora olyckor drabbar oss kollektivt. När Estonia gått till botten låg överlevande i livflottarna, människor som tidigare inte kände varandra och som om allt gått väl aldrig hade mötts, och kramade varandra i timmar – bara för att hålla värmen. Historien om Kent Härstedt och Sara Hedrenius med flera lär vara bekant för de flesta som minns. (I den verkliga nöden, när det handlar om liv eller död visar sig förvisso en annan sak också, att vi i slutändan är oss själva närmast. Men då har vi kanske på något sätt gjort ett val, och valt bort det möjliga mötet. Om detta finns mycket mer att säga…)

Men ICA-samtalet är förstås inte ointressant, för det är ändå i det sannolikheten är störst att vi hamnar. Och här undrar då Hasse hur vi ska bemöta den som öppnar med att beklaga sig över det ena eller det andra. Jag har inget enkelt svar, och jag tror inte att det finns det. Det beror på personens egen historia och ”ryggsäck”, vilket förhållande jag har till honom eller henne, och inte minst på min egen vilja att verkligen möta ett behov. Kanske handlar det ibland om en så ”enkel” sak som ensamhet? Att om och om igen lyssna till samma klagan när man stöter på varandra kan vara tröttande. Kanske lösningen då är att ta en påse bullar och hälsa på den klagande en dag?

Ofta är det dock inte fullt så enkelt. Människor hamnar i kris av olika anledningar, och krisen har olika faser. Man talar om chock, bearbetning och omorientering. I chockfasen behöver man bara finnas där som stöd, det går inte att säga så mycket. Bearbetningsfasen betyder ofta ett ältande av det som hänt. Skuldkänslor, vrede, tårar - allt kommer upp. Sen fasar den krisdrabbade så småningom in i en ny tillvaro, där det traumatiska läggs till ro och smärtan avtar. Detta om allt går som det ska, vill säga. För det finns gropar att fastna i, bearbetningen går inte alltid över i den sista fasen. Somliga kommer inte vidare.

Var befinner sig den människa som alltid klagar, eller upplevs klaga, inför sina medmänniskor? Var befinner sig den som förmodas lyssna? Det är inte alltid så enkelt. Är det en akut sorg som drabbat då måste den få lysa igenom. Har sorgen gått över i depression, då duger det inte med ett ”ryck upp dig!” eller något annat hurtigt tillrop.

Att inte veta hur vi ska hantera situationen kan förstås vara en anledning till att vi tröttnar. Kanske kan det vara läge att fråga om personen får någon professionell hjälp? Kanske är det som sagt bara bullpåsen som behövs. I alla händelser kräver den lite tuffare varianten, som Gunnar berättar om (under inlägget Hopp), att man har en nära, förtrolig relation. Men hur än relationen ser ut tänker jag att den grundläggande frågan hela tiden är: Vågar jag öppna mitt liv för den här människan?

Den här diskussionen går knappast att avsluta eller avrunda på något bra sätt. Den lär fortsätta. Själv ska jag, som jag tidigare aviserat, fundera lite över atomer och människans fria vilja. Jag har inte kommit så långt än, i det julstök som även drabbat Bergmans Bryderier…